Det är den 27 april 1994. Den 72-årige mannen går med bestämda och långsamma steg fram och lägger sin röstsedel i valurnan. Den äldre förstagångsväljaren heter Nelson Mandela, den legendariske människorättskämpen som skulle bli sitt lands första svarta president.
Att vi tänker på vår idol Nelson Mandela beror på att Sveriges riksdag, efter lång kamp och stort motstånd, beslöt den 17 december 1918 att vårt land skulle få lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor.
Men vägen till vår demokrati har kostat mycket blod, lidande, besvikelser, motarbete och ansträngningar.
Vänsterregeringen, en koalition mellan socialdemokrater och liberaler, ledd av liberalen Nils Edén i samarbete med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, lyckades under hårt motstånd från högern genomföra denna viktiga förändring i modern svensk historia i god parlamentarisk ordning.
De gjorde det i samverkan och under press från en stark kvinnorörelse, som skildras perfekt i SVT-serien ”Frökens Frimans krig”. Vi vill uppmärksamma alla de kvinnor som kämpade för rösträtt för alla svenska medborgare, oavsett kön.
Kämpar som Else Kleen, Elin Wägner, Lydia Wahlström, Kerstin Hesselgren, Anna Witlock, Ellen Key och många andra.
Men den rättighet som erövrades hundra år sedan är inte en självklarhet, vare sig i eller utanför vårt land. Vi måste försvara demokrati. Det pågår en hård kamp mellan mörka och ljusa krafter.
Motståndet mot demokratin blir allt farligare. Folkvalda despotiska ledare sprider förakt mot demokratins arbetsformer och de demokratiska partiernas valda företrädare.
Med oro följer vi nedmonteringen av demokratin i Kina, Ryssland, Filippinerna, Turkiet, Ryssland, Ungern, Polen med mera. Värden, oberoende domstolar, institutioner, fria medier och starka civila organisationer är under press.
Visst är det underbart några få frivilligorganisationer, kommuner och idégrupper samverkar för att få igång demokratidiskussioner över hela landet.
Det är mer än välkommet att länsstyrelser runtom i landet ordnar en del aktiviteter för hundraårsjubiléet idag. En särskild parlamentarisk kommitté i Riksdagen har nu sett till att riksdagen uppmärksammar demokratijubileet.
Men det gigantiskt steget i vårt lands demokratiska historia borde uppvaktas mycket mer än så. Det är extra – tillfällig – flaggdag idag på demokratins dag. Det är något vi välkomnar! Det är det minsta riksdag och regering kan göra för att hylla alla som kämpat för demokratin i Sverige.
I dag bör vi uppmärksamma de hjältinnor som banade väg för öppnade det svåra fönstret till demokratins vackra rum.
- Hur kan vi glömma de kvinnor som stod på barrikaderna, de som motarbetades för att de helt enkel kämpade för den mest grundläggande mänskliga rättigheten, rösträtt för även kvinnor?
- Hur kan vi svika alla de underbara, starka och målmedvetna kvinnor såg till att kvinnor fick rösträtt?
- Varför raderas kvinnornas framgångar och kamp?
- Är man inte bättre än de män som ville stoppa lika rättigheter för alla? Betyder inte feministernas kamp för demokratin något överhuvudtaget?
- Varför ska vi dölja kvinnornas kamp och insatser för den självklara rösträtten?
- Har inte det globala patriarkatet raderat kvinnornas historia tillräckligt?
I ljuset av att vi aldrig har haft en kvinnlig statsminister eller överbefälhavare blir det ännu mera viktigt att komma ihåg de kvinnliga förkämparna idag på hundraårsdagen av lika röst för alla.