Det var en banbrytande och mycket tydlig dom som kom från EU-domstolen i Luxemburg i förrgår. Svart på vitt förklarade domarna att datalagringsdirektivet ”innebär ett omfattande och särskilt allvarligt intrång i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter”.
Domen innebär i bästa fall början till slutet på ett rätt mörkt kapitel för den personliga integriteten.
Datalagringsdirektivet antogs 2006 i efterdyningarna av terrordåd i bland annat New York, Madrid och London. EU:s medlemsstater ville agera kraftfullt och kommissionen drogs med i den tidsandan.
Visst fanns det också behov av att se över vårt gemensamma, gränsöverskridande arbete mot terrorism och annan grov brottslighet.
Men i den atmosfär av terrorhot och kontrollbehov som rådde överordnades säkerhetsintresset grundläggande principer om frihet och respekt för den personliga integriteten.
Datalagringsdirektivet var ett minst sagt trubbigt verktyg som var illa genomtänkt. I en kommentar efter EU-domen kallade Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström till och med direktivet för ett ”hafsverk”.
För oss som värnar den personliga integriteten stod det från början klart att datalagringsdirektivet var fel väg att slå in på. Centerpartiet var emot förslaget i Europaparlamentet när det först behandlades. Men när väl direktivet var på plats på EU-nivå var medlemsstaterna, inklusive Sverige, tvungna att införa det.
I stället blev det en segdragen kamp för att riva upp beslutet på EU-nivå, ett krav som många drivit och som Centerpartiet har med i sin valplattform inför vårens Europaparlamentsval.
Kampen mot datalagringsdirektivet visar hur viktigt det är att ta tag i problemet vid källan – innan det är för sent. Därför är arbetet i Europaparlamentet så viktigt. I Centerpartiet har vi föreslagit att vi i EU ska införa ett särskilt integritetsprotokoll till grundfördragen, just för att förebygga lagstiftning som hotar våra grundläggande rättigheter.
EU-domstolens beslut visar också att våra rättigheter utmanas. Domen bör bli en rejäl tankeställare för både kommissionen och medlemsstaterna.
Ett första steg vore för kommissionen att ge tillbaka de böter Sveriges redan avkrävts för att man inte var snabb nog att implementera direktivets regler.
Kommissionen borde också omedelbart föreslå att direktivet dras tillbaka och tillsätta en översyn av all annan lagstiftning som kan anses kränka den personliga integriteten.
För Sveriges del har vi nu ingen anledning att behålla nationell lagstiftning som utformats utifrån direktivets direkta krav.
Nu behövs i stället en debatt om vilka brottsbekämpande regler som är rimliga – en debatt som bör ske i ljuset av de principer och avvägningar EU-domstolen lyfter fram. Vi kan nu, i EU som helhet, förhoppningsvis skönja slutet av en period då den personliga integriteten alltför ofta körts över.