Den arabiska våren har skakat om hela regionen. De flesta skulle aldrig någonsin drömma om att se en fruktad maktsymbol rullas inför domare på bår. Därför är det viktigt att folket nu åter blir påminda om att även en arabisk expresident kan låsas in i väntan på en dom. Att alla är lika inför lagen är grundläggande, skriver statsvetaren Marian Mikheil.

Hela Mellanöstern väntar med spänning att få höra den slutliga domen mot Egyptens avsatte president Hosni Mubarak i dag. Den arabiska våren har skakat om hela regionen. Inte minst när en fruktad maktsymbol rullades inför domare på bår. Det skulle de flesta aldrig någonsin ha drömt om att få se, varken i Egypten eller i grannländerna – att åtala presidenter, ministrar och affärsmän för brott händer bara i Europa.

Rättegången mot Mubarak började redan i augusti 2011, sex månader efter vad man då trodde var revolutionens slutliga jubel. Början på rättegången mot Mubarak, hans två söner Alaa och Gamal och den tidigare inrikesministern Habib al-Adly direktsändes på tv och storskärm utanför polisakademins murar där rättegången hölls. Den tyngsta åtalspunkten mot den nu 84-årige expresidenten är att han skulle ha gett order om att skjuta skarpt mot demonstranterna på Tahrirtorget. Både Mubarak och al-Adly förnekar dessa anklagelser som i värsta fall kan leda till en dödsdom. Rättegången har haft många motgångar då starka bevis saknas, ord står mot ord och ingen i maktposition vill vittna mot sin före detta överordnade.

Att åtala Mubarak för korruption, maktmissbruk och mord på demonstranter – det vill säga toppen av isberget som upprör mest och som är viktigast för att stilla gatorna – innebär även att man slipper se en expanderande utredning där snart var och varannan ämbetsman är inblandad. Mer förebyggande hade det varit om man även fokuserat på de i sammanhanget mindre brotten så som valfusket 2005, ministerstyre av media, för det är den typen brott som det nu gäller att skrämma de nya maktkandidaterna från att begå.

Direktsändningarna från rätten upphörde ganska snart i Egypten och medias fokus flyttades från rättssalen till att bevaka nya oroligheter och den kommande valrörelsen. Människorna i Egypten började sakta återvända till en någorlunda bekväm vardag och tvingas nu handskas med en djup ekonomisk nedgång och politisk instabilitet, näst intill laglöshet. Många har nog glömt Mubarak och fortsatt kämpa för sitt levebröd. Media hade ett ansvar att driva igenom kraven på en öppen rättsprocess och större mediabevakning, men rättegången fortsatte bakom stängda dörrar. Vad straffet beträffar så betyder det ganska lite i sammanhanget, en dom på 10 år eller livstid förändrar tyvärr inte det egyptiska samhället nämnvärt. Det är själva processen som är betydelsefull, som en levande påminnelse för egyptierna så att de reagerar snabbt nästa gång historien repeteras.

Rättvisa och demokrati är beroende av varandra. Utan rättvisa finns få förutsättningar för en levande demokrati – och utan demokrati lever vi inte i ett rättvist samhälle. Även om det fanns ytterligare att önska av denna historiska rättsprocess, utgör den oavsett en viktig ståndpunkt. I en instabil politisk situation är det ytterst viktigt att rättsväsendet är oberoende för att skapa legitimitet och respekt för samhället. Det är en grundläggande och bärandeprincip för demokratin – att alla är lika inför lagen. Därför är det viktigt att folket i regionen nu åter blir påminda om att även en arabisk expresident kan låsas in i väntan på en dom.