Mina föräldrar flyttade till Biskopsgården och jag växte upp här. Nu är jag själv mamma i Biskopsgården. Men så mycket har ändrats från när jag var liten.

Vi pratade aldrig om handgranater eller kalashnikovs när jag var tio, elva år här i Biskopsgården. Men det gör ungarna idag.

När mina föräldrar kom hit var det självklart att man skulle jobba eller plugga. Det var arbetarfamiljer som bodde här. Den moralen är borta nu.

Ungdomar här lever i en väldigt sluten värld. Det har vuxit fram under lång tid. Här finns ett utanförskap, trångboddhet, arbetslöshet, ensamstående föräldrar. Och en brist på framtidstro.

Jag ser ungdomar och unga män hänga sysslolösa istället för att ta tag i sin situation och börja plugga eller jobba. De har gett upp innan de ens har försökt.

Jag är rädd att vi har fått en förlorad generation. Kanske vi kan få ordning på nästa generation. I så fall måste man satsa mycket mer på skolan. Många av ungarna som har gått i grundskolan här kan varken läsa eller skriva riktigt.

Så jag kan förstå att de känner att de är chanslösa.

Jag är särskilt orolig för de barn som liksom mitt är i skolåldern. Situationen här gör att vi tar deras barndom och oskuldsfullhet från dem.

Jag säger till mitt barn att undvika grupper med män på till exempel Vårväderstorget, för det kan komma någon med bil och skjuta hej vilt. Så fort jag hör smällar av något slag här ringer jag för att kolla att allt är okej.

Barnen ser knarkhandel som sker mer eller mindre öppet. Det är ju inte normalt!

Värst är kanske när ungarna kommer upp i de tidiga tonåren och får erbjudanden om snabba pengar. Tvåtusen för att transportera en väska från A till B. Eller fyratusen för att snabbt gömma undan en pistol som använts.

Enormt mycket pengar när föräldrarna inte har råd att köpa de saker man vill ha. Ungarna kanske tänker att det handlar om en enda gång. Men så blir det en gång till, och en till...

Sedan börjar de snacka om sina bröder.

Jag sa till en av dem: ”Vet du vem din bror är? Det är din pappa. Han skulle hoppa framför dig och ta ett skott för dig. Det hade ingen av de andra gjort. Men han skulle dö för dig!”

Det är så mycket snack om lojaliteter, men vad är de värda? Jag sa: ”Måste du vara en följare? Bli en ledare istället och ta folk ur den här skiten!”

Bara för att man är från Biskopsgården är man inte dömd att förlora. Det hänger väldigt mycket på en själv. Man måste kämpa, inta ha de här dumma attityderna.

Du kan vara en bra människa även om du bor här. Men du måste vilja något själv först. Biskopsgården finns inte i dig, om du inte själv tillåter det.

Det har varit så mycket skottlossningar här, inte bara vid morden på Vår Krog & Bar. De sköt på någon gård nära Vårväderstorget och kulorna flög mot hållplatsen och slog i räcket så att det blixtrade till.

Så de som stod och väntade på spårvagnen då hade kunnat få en kula i magen. För de som skjuter bryr sig inte.

Jag tycker att det är skönt att det finns så många poliser här nu. Det gör mig tryggare när jag ser deras bilar och vet att de snabbt är på plats om något händer.

Men för att verkligen förändra livet här behöver vi få tillbaka gamla värderingar, en moral som säger vad som är rätt och vad som är fel.

Det måste bli mer attraktivt med god moral. Och alla måste vara delaktiga i den förändringen.