Det är något lite skamligt med att ha många och frekventa sociala kontakter i Sverige. Umgänge ska helt begränsas till stora högtider och då med släkten.

Däremellan ska man hålla sig hemma och umgås med den närmaste familjen.

Att ta med barnen på restaurang och bjuda dem på en god måltid mitt i veckan är syndigt jämfört med att slänga ihop en tacomiddag i köket. Detta trots att middagen på restaurangen både kan vara nyttigare och trevligare för alla inblandade och att man kanske dessutom växlar några ord med sällskapet vid grannbordet.

De personer man är vän med i vuxen ålder ska man helst ha lärt känna under studietiden, allt annat är en smula suspekt.

Det går visserligen bra att umgås med arbetskamrater, men då under schemalagda former, så som kick-offer, after work och företagsfester. Helst inte hemma hos varandra och absolut inte utan en förespegling om att någon form av arbetsprojekt ska avhandlas under tiden.

Varför det är på detta vis kan jag bara spekulera i.

Men som varandes polsk (ett folk som babblar non stop med alla och envar) vänjer jag mig aldrig riktigt vid att spontana, otvungna och ej nödvändigtvis arbetsrelaterade kontakter med folk av alla de slag anses vara lite ytliga och nästan ett symptom på bristande självkontroll.

De flesta människor som är lite halvdåliga på att mingla och inte känner sig helt bekväma i sociala sammanhang är väl medvetna om detta. Men de vet även att de borde nätverka, för det har varenda människa läst eller hört någonstans.

Det ska tydligen både vara bra för karriären och för själslivet, detta med att utbyta tankar, känslor och erfarenheter med andra människor.

Således anordnas det mer eller mindre formella tillställningar där man på ett visst datum och mellan två angivna klockslag ska ta sig samman och utföra detta nätverkande som egentligen inte alls ter sig naturligt.

Det är egentligen inget fel med strukturerade, formella nätverk (trots att tanken egentligen är ganska utstuderad och cynisk).

Men jag tror inte att de helt kan ersätta de informella, oplanerade möten människor emellan där man träffas helt utan förväntningar och tankar på hur man ska kunna använda varandra inom yrkeslivet. 

I själva verket ger de möten med människor som skett helt utan tankar på hur de ska gagna mig i framtiden gett mig oändligt mycket mer än diverse formella sammankomster där det finns en tydlig idé om varför man träffas.

För att man ska vara lyckad som minglare och nätverkare gäller det att ge sig hän och på riktigt vara intresserad av människor.

Att våga prata bortom klyshorna och standardfraserna. Att vara nyfiken och ställa de personliga frågorna. Att inte vara rädd för att själv bli personlig, verka sårbar och eventuellt göra bort sig.

Det är när man kan erkänna för sig själv att man är en människa med en oändlig mängd fel och brister, omgiven av andra människor med lika många, om än helt annorlunda, fel och brister, att alla samtal  inte behöver mynna ut i något konkret, att det ibland helt enkelt är kul och givande att gaffla om absolut ingenting med precis vem som helst som de riktigt spännande mötena inträffar.

Det är i precis i den öppenheten som möjligheten att träffa en ny bra vän, blivande uppdragsgivare eller affärsparner uppenbarar sig.