MELLANÖSTERN Anklagelserna mot Ariel Sharon bygger på ett haltande resonemang. Sharons insikter under 2000-talet, om vad som behövde göras för att få fred med palestinierna, var beundransvärd och omvälvande. Hade inte sjukdom slagit till mot Sharon kanske utvecklingen i området sett annorlunda ut, skriver generalsekreteraren för Svensk Israel-Information, Lisa Abramowicz.
Jag känner inte till Dror Feilers kunskaper i folkrätt, men anklagelserna mot den förre premiärministern och överbefälhavaren Ariel Sharon i artikeln ”Min general var en krigsförbrytare” haltar. Feiler retar sig på att utrikesminister Carl Bildt sade några vänliga ord om Ariel Sharon i samband med hans död; om hans omvittnade skicklighet som militär och statsman samt att han verkade för fred i slutskedet av sitt politiska liv.
Feiler påstår att Sharon 1970 gett den israeliska armén, i vilken Feiler då själv ingick, order att rensa Gazaremsan från ”terrorister” men ”utan att ta några fångar”. Feiler sätter ordet terrorister inom citationstecknen, ungefär som om de många hundratals terrorattacker som begicks från Gaza inte hade förekommit. Sharon var då chef för Södra Kommandot där Gaza ingick, och bedrev en hård kampanj för att öppna vägarna för anti-terrorpatruller. Att han skulle ha beordrat IDF att inte ”ta några fångar” stämmer inte. Däremot deporterade Sharon hundratals terrorister till Jordanien och Libanon. Antalet sabotageattacker minskade därefter dramatiskt.
Feiler menar att attacken mot Qibiya 1953 var ett krigsbrott. Han glömmer att nämna att sedan Stilleståndsavtalet 1949 hade jordanska terrorister riktat otaliga attacker mot Israel, förorsakat hundratals dödsoffer och att rättigheten till självförsvar är förankrad i folkrätten.
Vid detta speciella tillfälle gick terrorister över den israeliska gränsen och slängde in en granat i ett hus, som dödade en familj i Tiryat Yehuda. För att förhindra ytterligare attacker, gjorde Israel en motattack mot byn Qibiya på andra sidan gränsen. Attacken resulterade oavsiktligt även i 69 civilas död, något som beklagades av premiärminister David Ben-Gurion.
Feiler anklagar Sharon för att bära det ”yttersta ansvaret” för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila under Libanonkriget. Enligt den israeliska Kahan-kommissionen bar han ett indirekt ansvar genom att inte inse att de libanesiska kristna skulle vara fyllda av hämndbegär efter mordet på premiärministern Gemayel. Därför fick han avgå som försvarsminister.
Sharon ges ansvaret för att hans promenad på Tempelberget september 2000 blev ”startskottet” för den andra intifadan. Anklagelsen är falsk. PLO’s ledning med Arafat i spetsen planerade Terror-intifadan under försommaren 2000, eftersom de inte gillade hur Camp David-förhandlingarna hade utvecklats. Detta har bekräftats från palestinskt håll.
Jag har – i likhet med Feiler – inte träffat Sharon personligen och jag hörde inte tidigare till hans främsta fans, men den utveckling som Sharon genomgick under 2000-talet, där han insåg vad som behövde göras för att få fred med palestinierna, var beundransvärd och omvälvande.
Han var den förste av Likuds premiärministrar som stödde idén om en palestinsk stat och kallade Västbanken och Gaza för ”ockuperade”. Han utrymde hela Gaza och delar av Västbanken från bosättare och militär. Hade inte sjukdom slagit till mot Sharon kanske utvecklingen i området sett annorlunda ut.