Det är absurt, fullkomligt otänkbart och jävligt mycket begärt, att du hundägare, som älskar din fyrbenta vän som den familjemedlemmar han är, ska bestämma när han ska dö.
För jävligt.
Men det är din plikt att klara av just det.
Du svor en outtalad ed när du öppnade upp hem och hjärta för en jycke. En ed spunnen ur djuretik, djurskydd och empati.
Att hundar får lida medan de krampaktigt hålls kvar och avlivning skjuts på en framtid som inte finns, det är ett djurskyddsproblem i Sverige!
Men hur stort är det här problemet?
Tyvärr finns det alldeles för lite forskning på området, men vi vet idag att våra svenska hundar blir allt äldre. Statistik visar att två av tre hundar överlever sin tioårsdag. Och ålder för som bekant med sig fler sjukdomar.
Vi vet också att cancer är det som oftast ändar våra älskade hundars liv – med allt det lidande som denna sjukdom för med sig.
Alltför ofta får det gå för långt. Hunden som gett oss allt under sin livstid får avsluta med djupt hängande huvud tyngd på så många plan.
Men vi i Sverige är enligt lag skyldiga att skydda våra djur mot onödigt lidande.
Gamla hundar med obotlig smärta eller sjukdom, akut insjuknade med dåliga prognoser, långa plågsamma behandlingar med risiga chanser till fullt tillfrisknande, hundar som råkat ut för olyckor resulterande i halvårslång rehabilitering utan sannolikhet att återfå normal funktion... ändå tillåts de inte gå vidare.
Det är egoistiskt. Det är sorgligt. Den sista sprutan är aldrig dåligt djurskydd.
Ibland uteblir beslutet av okunskap. Det är inte lätt att värdera en annan arts lidande. Att se fysiska så väl som psykiska tecken på pina.
Är det dessutom veterinären som kommer med påtryckningar om att testa en annan behandling, en ny medicin eller göra ännu en operation när hundens dödsängel står och trummar i väntrummet, då blir det svårt. Oerhört svårt, att som hundägare välja motsatsen.
På veterinärers och djursjukskötares undersökningsbord ligger ett kolossalt ansvar i denna fråga.
Att våga diskutera brytpunkter på djurs lidande. Är det oviljan att vara obekväm som gör att klarspråk uteblir? Eller jagas det några extra veckor, månader.
För vems skull ska någon hållas vid liv? Vad är etiskt försvarbart?
Inte är det hunden som väljer att pinas för att få en sista skogsrunda, äta köttfärslimpan han suktat efter i tio år eller köras runt till släkter och vänner för avsked. Om varje steg gör ont. Vill man inte gå någonstans.
Kanske är de emotionella banden till våra hundar så starka att vi är snudd på inkapabla att fatta dessa beslut.
Debatten kan likna den om aktiv dödshjälp. Skillnaden är dock att djur är fast i våra klor. De lever i våra hem så vi kallar det inte fångenskap, men de är inte fria.
Deras vilja uttrycks inte i ord, därför hör vi inte på deras önskningar. Alla hundar ”säger inte till” när de är redo. När vi anser dem förmedla döden som sista utväg, har det ofta gått för långt.
De är slutkörda bortom värdighet, det är det vi ser.
Vissa hund-ägare-relationer möjliggör dock den typ av kommunikation som adekvat brytpunkt, de är få. Desto fler skyller på att hunden inte är redo, när det i själva verket är de som inte är det. Jag menar bestämt att där hundarnas möjligheter tar slut tar vårt ansvar vid.
Jag kan förstår att det hela skjuts på, i hop om att det egna hjärtat ska hinna ikapp processen.
Men sällan kommer det ske när beslutet att fatta är att döda sin bästa vän eller ej. Sällan kommer våndan släppa innan avtryckaren behöver kramas åt.
Ibland behöver man bara hoppa. Kärleken bör vara starkare än rädslan att förlora. Är den inte det, har man likväl ett ansvar.