Ikväll debatterar jag med sjukvårdsminister Annika Strandhäll om vårdens framtid i Svt:s Aktuellt. Strandhäll brukar kalla de växande köerna i sjukvården för en ”utmaning”.
Ordet utmaning är numera en sliten eufemism som sägs istället för att direkt erkänna att vi har en kris i svensk sjukvård. Stefan Löfven hade kanske sagt ”det är inte ok”.
Det är två alternativ för vårdens framtid som möts. Det är socialdemokraterna vars bästa och enda politik är mer pengar till kommuner och landsting utan någon tanke hur de ska användas. I deras politik kan pengarna lika gärna gå till kommunala skrytprojekt som till vård och omsorg.
Kristdemokraterna lägger mer pengar på sjukvården och vi gör det via genomtänkta sjukvårdsreformer som garanterar att nya pengar endast kan gå till bättre vård och inget annat.
Vi har de pengarna för vi säger nej till byggsubventioner, dyra och dåligt fungerande arbetsmarknadsprojekt och vi säger delvis nej till regeringens kraftigt utökade miljösatsningar med tveksamma resultat.
Sjukvården var långtifrån perfekt 2014. Men under de åtta åren som Kristdemokraterna hade ansvaret för sjukvården förbättrades den. Sedan maktskiftet 2014 har sjukvården försämrats i nästan alla avseenden. Framförallt har köerna fördubblats och tillgängligheten försämrats.
Stefan Löfven har inte gett vården den uppmärksamhet den förtjänar. Under mandatperioden har två statsråd efter varandra haft ansvaret för sjukvården.
Först tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström som före sitt tillträde inte hade visat något intresse för svensk sjukvård. Efter Wikström har Annika Strandhäll haft ansvaret.
Hon har inte heller någon tidigare erfarenhet av området och är dessutom socialförsäkringsminister vilket i sig är ett helt ministerområde. Det är en kombination av portföljer som gör att sjukvården hamnar i skymundan.
Därför har sjukvårdsreformerna helt uteblivit under den här mandatperioden. Regeringen har visserligen tillskjutit mer pengar. Men inte tillräckligt. Och de höjda statsbidragen till landstingen behöver inte ens gå till sjukvården om politikerna inte vill.
Enligt vårdgarantin ska en patient få göra sitt första besök inom specialistsjukvården inom 90 dagar. I december 2014 efter maktskiftet hade 34 000 personer i Sverige väntat mer än 90 dagar. I december 2017 var samma grupp 56 000 personer. En ökning med 65 procent. Detta enligt vantetider.se.
Eller som att samtliga invånare i Katrineholms kommun fick sällskap av alla invånare i Finspångs kommun.
I operationskön över 90 dagar stod 15 600 personer i kö i december 2014. Den kön har nu förlängts med över dubbelt så många och var 33 400 personer lång i december 2017.
Resultatet bekräftas av socialstyrelsens rapport ”En god vård”. Operationsköerna blir längre, överbeläggningarna ökar och ojämlikheten i sjukvården stiger.
Detta har skett på tre korta år. Under de tre åren har det varit högkonjunktur. Tanken på hur det sett ut om det varit lågkonjunktur förskräcker.
Regeringens nya talepunkt när de långa köerna kommer på tal är att skälla på Göran Hägglunds kömiljard. Den som faktiskt fungerade och som den socialdemokratiska regeringen avskaffade.
Någon egen politik har man inte. Man låter krisen förvärras och kallar den käckt för ”utmaning”. När människor med svår cancerdiagnos får sätta livet till i väntan på operation är det inte en ”utmaning”, det är ett djupt välfärdssvek som måste hamna högst upp på dagordningen.
Kristdemokraterna satsar 27,5 miljarder mer än regeringen de närmaste tre åren på fungerande vård. Men mer pengar är en del svaret. Utan genomtänkta reformer hjälper inte pengar.
Våra pengar går oavkortat till kortare köeroch ökad tillgänglighet. Vårdcentraler ska vara öppna på obekväma tider och klara fler behandlingar och därmed avlasta akutmottagningarna där kötiderna kraftigt ökat under denna mandatperiod.
Sjukhusen ska premieras när man har en lägre beläggningsgrad så att det alltid finns kapacitet att ta in patienter på rätt avdelning. Idag har vi konstant överbeläggning på våra sjukhus vilket innebär att patienter vårdas på fel avdelning, av personal utan rätt kompetens och i värsta fall i korridorer och fikarum.
Men för att klara vården i framtiden behövs en genomgripande reformering av svensk sjukvård. Landstingen måste överlämna sjukhusvården till staten. Människors möjligheter att överleva en svår sjukdom ska inte hänga på var i landet man bor.
Det pågår ett vårdsvek mot svenska folket. Det utgör inte en utmaning bland andra utan är ett av våra största samhällsproblem. I opposition tar vi på oss ledartröjan i sjukvårdsfrågorna.
Jag utmanar Annika Strandhäll om ansvaret för sjukvården och lovar att kristdemokrater kommer att göra det bättre. I Sverige måste människor kunna lita på välfärden.