”Var ska du börja? Ska du berätta får det blödande köttet tiga och skelettdelarna tala”, skriver Ebba Witt-Brattström. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /TT

Witt-Brattström: ”Syster, utan oss som objekt stannar porrfilmen”

OPINION · Ebba Witt-Brattström är upprymd och upprörd efter att ha hört skådespelerskorna vittna på Södra teatern. Här är hennes berättelse.

Ebba Witt-Brattström
Professor, litteraturvetare, feminist

Våldtagen, check.

Misshandlad i hemmet, checkcheck.

Sexistiskt mobbad, sexuellt ofredad, könsdiskriminerad, checkcheckcheck.

Var ska du börja? Med farbrors gammelmansklor som smög in överallt när han skulle krama sin söta lilla flicka? Hur han luktade, din pappas vän som varit handsekreterare åt Hjalmar Branting?

Eller ska du börja med den skäggige blottaren som stod i träddungen bakom huset och höll i sin äckligt bleka mask? Eller farbrorn som ville ”följa lilla fröken hem” från lekparken, ge hennes gunga skjuts så han kunde flukta under kjolen? Karamellerna han lockade med?

Alla födda flickor kan det där. Akta dig för främmande farbröder!

Än värre blev det i tonåren. Fotografen som erbjöd modelljobb när du var 15, men visade sig ha andra planer. Men där undkom du för han hade glömt att låsa dörren till sin studio inifrån. Som du sprang. Och alla de som tryckte sina kön emot dig på discona och väste: gör dig inte till, du äter väl p-piller.

Kanske borde du skriva om våldtäkten i Cannes sommaren du fyllde, var det 16 år? Nej, det går inte för orden att beskriva den yttersta sexistiska kränkningen har pornografin kapat.

Risken finns att kvinnoföraktare som exempelvis programledaren på SVT, han som skrev att ”den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”, skulle få fjong.

Det vore en evig våldtäkt av dig och oss andra, hu!

Ska du berätta får det blödande köttet tiga och skelettdelarna tala. Typ: det var tre män. De penetrerade, de kom, de segrade. Kvar blev en söndertrasad tonåring som lärt läxan om sitt köns eviga nederlag. Livet ut kommer du – och jag – att gråta hennes tårar, och alla hennes olyckssystrars över hela världen.

Vi är alltför många som lever med mörkrets hårda kärna i våra själar, med varande ärr i våra kroppar. Den outrotliga kvinnoskammen. Det var ju du som lockade, som liftade i gryningen från diskoteket. Som bar en visserligen lång men ändå, bara en t-shirt som slutade högt upp på benen. Slampigt.

Nej, börja hellre med vardagssexismen. Som hagelskuren av sexistiska skämt, eller alla snapsvisor om knulla tills fittan fylls av blod. Senast var det en berömd historiker som visade sig besitta ett utsinligt förråd av varianter på temat. De framfördes under acklamation i kulturens finaste salong. Annat att förtiga, som du dränkte i champagne. Hur du önskade dig bort, långt bort. Var går vägen till dödsskuggans dal?

Mannen som slog, kunde förvandlas på en sekund från charmig, verserad översittare till plump, rasande sexist. Slog där det skulle synas minst. Har hustruplågarna en hemlig manual?

Orden han använde för att jaga upp sig, får du dem nånsin ur ditt huvud? Uppblåst liten fitta, bondkatt som pissar i hörnen, skallig råtta i bur, idiot, medelmåtta, feministkärring, halvtribad. Skräcken som blir en del av luften du andas. När du inte har panikångest, för då får du ingen luft alls.

Har du ingen humor, hur ofta har du inte hört den frasen. Men ge mig nåt att skratta åt då! Inte är det roligt att alltid vara rädd. Som ung för potentiella våldtäktsmän, som gift för våldsam och kvinnoföraktande make, som akademiker och kulturskribent för att bli förbigången, förminskad, bagatelliserad, hånad och utnyttjad av gubbarna och deras lydiga dotterkvinnor.

Livslånga kränkningar.

Jag vet, det är som att kånka på en bautastor säck med verbala övergrepp. Allt de viskar bakom ens rygg, som att du låg med din handledare för att få doktorandbidrag, stackars din fine make som måste stå ut med feministbitchen, manshataren, hon tror hon är något, här.

Den norske professorn som berättade att han suttit i flera tjänsteförslagsnämnder där utgångspunkten var att feministen inte skulle få professuren, trots att du var mest meriterad.

Det som inte dödar dig, gör dig stark (Nietzsche). Ogräs förgår inte, heter det på svenska. Men vänta nu, är du ogräs? Är du inte hellre en stolt, starkt doftande hyacint? Jag hånskrattar inte!

Idag känner du ingen skam mer för egen del. Me too-rörelsen har spolat bort den. Skammen reserverar du för alla förövare och de kvinnor, också i maktpositioner, som fulla av kvinnligt självförakt beundrar, stödjer och marknadsför män de mycket väl vet har förnedrat andra kvinnor. De har förstås också utsatts, ingen kvinna kommer undan, men de har dragit fel slutsatser.

De har blivit skiträdda och tänker att det är säkrast att hålla sig till det gamla vanliga patriarkala manuset: mannens seger och kvinnans nederlag.

De är medbrottslingar, medberoende, i kulten av Mannen som överlägsen Kvinnan. Du har ingen förståelse för det mer, för det drabbar alltför många flickor och kvinnor.

Synonymen till manligt geni är mansgris. Du brukar tala om nationalförfattaren som namngett det viktigaste litterära priset. Han som menade att kvinnans kranium liknar barnets. Om han syftat på invandrare istället för kvinnor hade han varit rökt.

Liksom den åldrade kultförfattaren som i TV4 sakkunnigt uttalade sig om att prepubertala flickor smakar sött i slidan, men fem år senare surt.

Eller den idag mest hyllade nordiske författaren som hävdar att alla män som träffar en kvinna tänker ”hur det är att ligga med henne”.

Det förklarar varför så många män inte lyssnar på kvinnor, de är fullt upptagna med att rulla fram sin inre porrfilm. Det handlar inte om att de är attraherade av oss alla, det handlar om att de till varje pris vill behålla föreställningen att de är subjektet i historien, i vardagen, i kulturen, i relationen.

Då behöver de ett objekt. Det är vi det, syster.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Kampanjen #MeToo

Mer i ämnet