Personer som har fått gode män utsedda tillhör samhällets mest utsatta. De förmår inte att utan andras hjälp förfoga över sin egendom eller sin rätt.

Det kan handla om barn utan föräldrar, personer med funktionsnedsättning och om sköra, kanske dementa äldre som står ensamma kvar i livet.

SVT Nyheter har i sin granskning funnit ett antal fall där gode män har förskingrat eller på annat sätt hanterat sina huvudmäns pengar på konstiga sätt.

Totalt sett uppgår summorna till 26 miljoner kronor.

Bara i ett fall har det lett till en polisanmälan från överförmyndarens sida, trots att det är överförmyndaren som har ansvaret för att se till att gode männen agerar korrekt.

Personer som har gode män lägger i många fall avgörande beslut om sina liv och sin ekonomi i händerna på personer, utsedda av det offentliga, som ska skydda dem.

De behöver hjälp med sin ekonomi och ofta också med att hålla annat i livet flytande: att ha ett liv med ett socialt innehåll, att klara sina myndighets- och vårdkontakter och andra delar av sitt liv.

Samhället har byggt upp denna verksamhet utifrån den liberala övertygelsen om att även de svagaste har rätt att få leva ett självständigt liv, att inte vara beroende av andras välvilja.

Därför blir det direkt stötande när Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) meddelar i ett nyhetsbrev till överförmyndarna:

”Vissa länsstyrelser anser/kräver att överförmyndarna ska polisanmäla gode män om det finns misstankar om brott.

I föräldrabalken finns inget stöd för att detta ingår i överförmyndarnas uppdrag.”

SKL menar helt enkelt att det inte är överförmyndarens sak att polisanmäla misstankar om brott av gode män.

Anledningen tycks vara att hot om polisanmälan skulle kunna avskräcka människor från att ta på sig uppdraget som god man.

Ur ett liberalt perspektiv innebär ett sådant antagande att vi faktiskt underkänner att människor är beredda att rakryggat göra ett handtag för att hjälpa andra människor.

En person som tar seriöst på sitt arbete gör det ju just för att hjälpa någon, och för att hindra att någon utnyttjar den människa man vill hjälpa.

Därför borde SKL ha tilltro till att människor vill ta ett ansvar, och stå upp för det i ord och handling.

Istället blir resultatet att man, i viljan att inte såra eller skrämma upp, relativiserar utsatta människors rätt till skydd.

Situationen ställs på sin spets av att behovet av fler människor som är beredda att ta på sig ett uppdrag som god man är mycket stort över landet.

Ensamkommande barn måste ha en vuxen person som ser till att se till att skolgången fungerar och att allt står rätt till.

Flyktingsituationen gör att fler behöver göra en sådan insats.

Då behöver vi förbättra stödet till gode män, pröva nya lösningar och våga förändra sådant som idag hindrar människor från att ta detta uppdrag.

En del i det är att se till att det råder höga förväntningar på uppdraget och ett starkt skydd för den som har en god man.

Blotta vetskapen om att misstänkt förskingring inte blir polissak riskerar att locka oärliga personer att bli gode män.

Vi ska inte sopa brottsmisstankar under mattan i ambitionen att inte såra eller skrämma.

Vi ska stå upp för de svagas rätt att inte bli utsatta för brott.