AIK ska utbilda sina juniorspelare i frågor som rör sexism och rasism. Men som strippbussen med AIK-supportrar visat är sexism ett mycket större problem på fotbollsläktaren än på planen – och dit upp många allsvenska lag inte gå. I vilken annan bransch skulle man strunta i att kunder diskrimineras på grund av sitt kön? skriver Leone Milton.
När jag var 16 år tänkte jag – tuff och nyfiken – att det skulle vara kul att testa på att stå i klacken. Sagt och gjort, när mitt lag spelade sin nästa hemmamatch på Olympia ställde jag mig mitt i smeten, sjöng med i ramsorna och skrek mig hes. Det var kul och jag kände mig som en i gänget – tills mitt lag gjorde mål.
För i samma sekund som klacken förstod att vi hade tagit ledning, tog min övertygelse om att jag skulle dö vid.
Första slaget kom från en mans knytnäve som träffade mig i magen när den var på väg upp i luften för att göra en segergest. En halv sekund senare knuffades jag i ryggen av en man som hoppade upp och ner av glädje, så hårt att jag flög in i ett stålräcke och tappade andan. Det var hela havet stormar – och jag kände mig som en ensam, liten jolle som läckte vatten.
Nästa match flyttade jag över till sittplatserna, men inte heller där kände jag mig bekväm. Visst, jag slapp blåmärken, andnöd och direkt dödsångest, men genom verbala uttryck blev jag i stället påmind om att mitt kön var svagare och sämre. För vid varje anfall, varje hörna och inkast, skrek folk omkring mig ”hooora” och ”jävla fittjääävel”.
Trots att jag gillar fotboll blev jag, som ung kvinna, ledsen och besviken vid varje besök på en arenamatch. Så jag slutade gå dit och nu, tio år senare, inser jag när jag läser tidningen att ingenting har blivit bättre. Tvärtom. Jag läser att en buss med AIK-supporters – för att sätta lite guldkant på resan mellan Stockholm och Borås – hyrde in en strippa som underhöll dem genom att smörja in sina bröst med lotion.
Men det är ändå inte det värsta. Det värsta är reaktionerna. ”Något måste man roa sig med”, sa Black Armys tidigare ordförande, nuvarande pressansvarige Daniel Wilhelmsson, till Nyheter 24. AIK:s vd Thomas Edselius verkar heller inte ha ett problem med ”strippbussen” utan svarar till tidningen att ”vi kan inte selektera vilka fans vi ska ha”.
Så jag ringer upp AIK:s kommunikationschef Gabriella Blombäck och frågar vad hon tycker om bussen, men hon vill inte ens kommentera händelsen eftersom det inte är deras buss. ”Varför tar ni inte ställning mot sexism, vilka signaler sänder det här till AIK Damfotboll?”, frågar jag då henne.
”Som sagt, inte vår buss”.
Hon ber mig ringa till Sofia Karlsson som har hand om ett nytt projekt som AIK driver tillsammans med bland annat RFSL, RFSU och Svenska kvinnojourer. Ett projekt som ska utbilda AIK:s ungdomsledare och juniorspelare i frågor som rör sexism, homofobi och rasism.
Jättebra initiativ, tänker jag, och ringer upp Sofia och frågar henne om inte medlemmarna i Black Army skulle kunna få gå den här kursen också? Jag får ett chockartat skratt tillbaka. Min idé verkar helt otänkbar och absurd i hennes öron, lika galen som om jag hade frågat henne varför katter inte får lägga straffar eller stå i mål i AIK.
Och här har vi själva kärnan: Sexism är ett mycket större problem på fotbollsläktaren än på planen. Men dit upp vågar AIK och många andra lag inte gå. De vågar uppenbarligen inte ens ha en åsikt om supporters inställning till kvinnor.
Det här är ju absurt! I vilken annan bransch skulle man strunta i att kunder eller besökare diskrimineras på grund av sitt kön genom bland annat grova och diskriminerande tillmälen? Jag kan inte komma på en enda. I stället går allsvensk fotboll med på att låta läktare och tillhörande supporterklubbar vara frizoner för diverse kränkande beteenden.
Sveriges största sport har världens största problem, att komma ifatt resten av landets jämställdhetsarbete. Och det är dags att börja göra det nu. För kvinnliga supporters skull, för kvinnliga spelares skull, för vanliga, vettiga mäns skull – och inte minst för sin egen affärsverksamhets skull.