Dagens klimatpolitik tycks ha en försvinnande liten, om ens någon, effekt på klimatet. Snarare är den ett bombastiskt spel för galleriorna och ett utomordentligt sätt att driva ett lands eller hela världens ekonomi i sank. Att såsom vissa politiker kräva att Sverige ska ”gå före i det globala klimatarbetet” kommer att ha en enda säker effekt: en kollaps av den ännu relativt sett starka svenska ekonomin. Det skriver Maggie Thauersköld Crusell, initiativtagare till bloggen the Climate Scam.
Alla klimatintresserade, skeptiker som alarmister (ursäkta de generaliserande epiteten), vänder nu sina ögon och öron mot Sydafrika och Durban, där FN:s klimatpanel IPCC påbörjat sitt gigantiska årsmöte. Det är den sjuttonde gången som tusentals representanter från hela världen samlas för att, om möjligt, lösa frågan om hur vi kan stoppa den globala uppvärmningen med all dess konsekvenser för mänskligheten och övriga livet på jorden. För visst har ni alla hört om klimathotet?
Så här i efterdyningarna av vinterns första rejäla storm är det kanske lätt att falla för klimatpropagandan. I dagens Metro skuldbeläggs chokladälskare för de stora apornas försvinnande. Politiskt korrekta Svenska Dagbladet ägnade i söndags hela två sidor åt att beskriva alla dystra konsekvenser av de värmeböljor som nu kan väntas.
För det kommer att bli mycket varmare, blötare och blåsigare. Utom vid de tillfällen då det i stället kommer att bli mycket kallare, torrare och mer vindstilla. Det är finessen med själva klimatförändringen. Åt vilket håll klimatet än förändras så är det ett bevis för människans påverkan.
Missförstå mig inte. Visst påverkar vi vårt klimatsystem. Vi hugger ner skog, bygger vägar och städer, eldar med fossila bränslen, släpper ut mängder av svavel- och sotpartiklar i luften, fiskar ut hav och sjöar och utrotar växter och djur. Vi är riktiga miljösyndare och det finns oerhört mycket vi kan och bör bli bättre på. Frågan är dock om vi kan lösa alla dessa problem genom att underteckna ett förnyat avtal om emissionssänkningar.
Trots den stora uppslutningen i Durban är det få som förväntar sig någon bindande klimatpolitisk överenskommelse och många undrar om det överhuvudtaget är realistiskt att sträva efter en sådan. Skuldkrisen i EU och USA gör det svårt att ställa krav på tillväxtländer som Kina, Indien eller Brasilien. Rysslands ansvarige klimatförhandlare har uttalat att landet inte kommer att förlänga Kyotoprotokollet om inte alla andra också skriver på. Skuldtyngda USA, som dessutom är på väg mot presidentval, har avsagt sig allt klimatansvar.
Vi kan nog inte annat än se på när halten av koldioxid i atmosfären obönhörligen fortsätter att stiga. För samtidigt som energikonsumtionen i såväl EU som USA stagnerar har Kina seglat upp som världens största energikonsument. Mellan 2000 och 2010 hade landets energikonsumtion stigit med 134 procent. Och Kinas politiker oroar sig inte nämnvärt för klimatet. För dem är det viktigare med tryggad ekonomisk tillväxt och ökad välfärd.
Vad kommer att hända med oss då, undrar ni kanske. Jag ska svara er ärligt: jag vet inte.
Jag vet en sak: att de domedagsprofetior vi utsatts för hittills genom mänsklighetens hela historia har en enda sak gemensamt – de har aldrig gått i uppfyllelse. Ska det då vara tröst nog? Naturligtvis inte. Det finns all anledning att sträva efter en sund miljöpolitik. Att hitta nya sätt att utvinna energi. Att ta hand om den jord vi lever på. Likaså finns det all anledning att ifrågasätta dagens klimatpolitik som dessvärre tycks ha en försvinnande liten (om ens någon) effekt på klimatet. Snarare är den ett bombastiskt spel för galleriorna och ett utomordentligt sätt att driva ett lands eller hela världens ekonomi i sank.
Tidigare i våras konstaterade Riksrevisionen att många av Sveriges klimatåtgärder är både kostsamma och verkningslösa. Riksrevisionens slutsats delas av Runar Brännlund och Bengt Kriström, Sveriges mest kända miljöekonomer. De menar att en ytterligare minskning av de svenska utsläppen av växthusgaser förbättrar vår miljö endast marginellt och till priset av mycket stora ingrepp i samhällsekonomin.
Att såsom vissa politiker kräva att Sverige ska ”gå före i det globala klimatarbetet” kommer att ha en enda säker effekt: en kollaps av den ännu relativt sett starka svenska ekonomin.
Mitt råd till klimatförhandlarna är att i stället lyssna på Indira Gandhi, som vid en miljökonferens i Stockholm 1972 undrade om inte fattigdomen är den värsta förorening som finns. Visst har vi ett ansvar för kommande generationer.
Men vårt allra främsta ansvar borde gälla de människor som lever och lider idag. Se till att de får tillgång till mat, vatten, tak över huvudet, elektricitet, avlopp, utbildning, läkarvård. Arbeta för att sprida de demokratiska principerna. Ett rikt och fritt land har en helt annan förmåga att handskas med de obehagliga överraskningar som Moder Natur har för vana att utsätta oss för.