”Svenska folket har röstat för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning”. Det var Stefan Löfvens första mening i regeringsdeklarationen.
Är det sant? Är det inte i själva verket så att de flesta partierna stod i princip stilla, eller backade något. Bortsett från moderaterna som backade rejält. Och SD som gick framåt rejält. Och Feministiskt initiativ som ökade mest av alla, i förhållande till sitt utgångsläge.
Går det verkligen att beskriva valresultatet som att svenska folket har röstat för en förändring? I så fall vilken?
Ska vi tolka SD:s framgång och det faktum att runt 800.000 personer röstade på ett parti som i alla fall på det lokala planet oftast varit frånvarande, haft tomma stolar och/eller varit helt tysta under förra mandatperioden som ett krav på förändring?
Ja det kan vi förstås göra. Vi kan tolka det som att många har delat ut en spark i baken på etablissemanget, att många har gett uttryck för en frustration över att inte vara delaktiga, att många har talat om att det pågår en samhällsutveckling som inte innefattar mig, att många har tappat tilltron till samhället och politiken.
Det är ett skrik rakt ut i skogen. Frågan är vad det kommer för svar. Om det kommer något, alls. Jag saknade den här beskrivningen i regeringsförklaringen. Det var som att det fanns en elefant i rummet men alla låtsas som att den inte syns.
Löfvens beskrivning av det allvarliga läget, med arbetslöshet, sjunkande skolresultat, brister i välfärden och klyftor som växer är helt sann men det som gör läget så allvarligt är just att så många inte ser den etablerade politiken som lösningen problemen.
En huvuduppgift för en regering måste vara att fundera över den här situationen. För vi vet också att där tilltron saknas, där delaktigheten brister och där tilliten fått sig för många törnar, där växer både rasism, sexism, kvinnohat, homo- och transfobi och en fördomsfull syn människor med funktionsvariationer.
Därför var det också bra att regeringsdeklarationen innehöll utfästelser om att villkoren för personer med funktionsvariationer (funktionsnedsättningar) ska förbättras, både arbetsmarknaden och i vardagslivet.
Men om vi ska förstå hur vi ska komma tillrätta med problemen måste vi också se helheten, komplexiteten i samhället. Vi måste se att alla maktfrågor finns i en samtidighet och att de samverkar med varandra och förstärker varandra.
Det är här en jämställdhetsminister skulle behövas.
En minister som inte har andra tunga politikområden, samtidigt även minister som har ett eget departement och en myndighet som kan se till att det som beslutas också blir gjort.
En minister som förstår att ska vi komma tillrätta med löneorättvisorna så måste vi modernisera lönebildningen. Som förstår att ska vi komma tillrätta med obalansen i ansvaret för föräldraskapet måste vi också våga tala arbetstider.
Och som förstår att ska vi komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor så måste vi ock våga utmana det organiserade våldet, det vill säga militarismen.
Men så blev det inte. Nu blev det som vanligt.
Jämställdhetsministern har flera andra tunga politikområden (barn och äldre) och ska väl i princip samordna det ansvar som varje annan minister ska ta, inom sitt departement. Det betyder att det blir som vanligt. Alla ska ta ansvar och inget gör det.
Ingen förändring alltså, med mindre än att det manifesteras ett starkt opinionstryck, utanför riksdagen. Det blir Feministiskt initiativs roll den kommande mandatperioden.
Vi är ett oppositionsparti, utanför riksdagen, och vi kommer att behövas!