Mörkret är tjockt och tungt. Det är inte bara dagarna som är korta utan människors sinnen känns dystra och oroade. Hatiska vindar drar över oss från många håll och jag vet vad min mormor hade gjort om hon fortfarande varit vid livet.
Hon hade tänt ljus, trätt på sig en Luciaskrud och sjungit för morfar för att fylla rummen med värme.
När jag som utlandssvensk läser om Luciadebatten i Sverige blir jag ledsen för de ljus som håller på att slockna.
Jag har alltid firat denna högtid, var jag än har bott runt om i världen har jag sjungit Luciasången, om så tyst för mig själv i dykdräkt under vattnet och i år lussar jag ensam för min franska fästmö i Bryssel för att hon ska få uppleva Lucias värme.
Första gången jag fick vara tärna minns jag inte själv men min syster och bror kom och lussade för mamma och mig på BB i Tokyo och la glitter i mitt kolsvarta bebishår.
Under hela barndomen insisterade min mor på att vi skulle klä oss i traditionella skrudar och lussa för oförstående grannar.
I Japan uppfattades vi som dödens änglar och i Spanien minns jag att man trodde att vi var mycket religiösa.
I Frankrike lussade vi inte bara hemma utan på den internationella skolan där jag gick ansågs det vara en av årets höjdpunkter då svenskarna klädde ut sig till tärnor och stjärngossar och sjöng under lunchen.
Lamporna släcktes ner i den stora matsalen och svensklärarna knäade vid scenkanten med hinkar fyllda av vatten och handdukar.
De andra eleverna slutade slamra med besticken och alla lyssnade på körsången. Jag minns värmen från ljusen och från kropparna som stod tätt intill varandra på scen.
Jag minns stämningen i omklädningsrummet, förväntan i luften och stoltheten vi kände för att vi gjorde något inga av de andra eleverna gjorde.
Lucian valdes ut bland de svenska tjejerna som gick sista året på gymnasiet men när det blev min tur, var jag den enda svenska tjejen i klassen och utnämndes därför automatiskt till Lucia.
Det irriterade mig för detta var en tid då jag hade dreadlocks och rökte och gjorde uppror mot det mesta.
Kravet var att jag skulle klippa av mig dreadsen och jag gick med på det till sist, men lämnade en liten dread kvar precis vid ögonen av ren envishet.
Jag minns ännu hur vax rann nerför den hårda flätan och vidare ut på nästippen när jag stod mitt ibland skolans alla svensktalande elever på scen och sjöng för de andra.
Jag minns hur stolt jag kände mig, även om jag aldrig hade sagt det då.
Jag klagade på mamma också när hon ville att vi skulle gå upp tidigt den 13 december varje år. Jag var tvär och sur och morgontrött, men egentligen älskade jag det.
Jag tyckte om närheten till mamma då, till något som var speciellt oss emellan och som påminde om mormor.
Det luktade pepparkakor och lussebullar och huset var alldeles mörkt och vi satte på oss de vackra skrudarna och tände ljus i håret.
Min mormor och morfar gick båda bort strax före Lucia och när jag nu tänder ljus tänker jag extra mycket på dem och den värme de utstrålade.
Lucia var viktigt för min mormor för det handlade om att göra sig fin, upphöja vardagen och lysa upp vintermörkret.
I år när jag lussar för min fästmö är det mer än någonsin min mormor och morfar som jag hyllar.