I fredags runt sju-tiden på kvällen var jag och besökte en vän på gatan Rue Bichat i Paris.

Hon var stolt över sin nyöppnade affär och vi talade om hur viktigt det är att vara optimistisk trots en tryckande känsla av att något fruktansvärt skulle kunna inträffa.

Vi talade om samhällets radikalisering, om hur det skrämde oss och om att det enda vi kunde göra var att söka leva som vi lär.

”Vi måste fortsätta att drömma om en ljusare framtid”, sa jag till min vän, ”trots att det kanske slutar med att vi dör i en blodig attack”.

Några timmar senare låg människor nerskjutna på trottoaren några meter ifrån där vi stått och pratat.

Vi är personer som rest runt jorden några varv, som bott i många olika länder och som talar flera språk.

Vi kan rent rationellt förstå att många finner trygghet i nationell eller ideologisk samhörighet runt om i världen, för tiderna är svåra rent ekonomiskt och arbetslösheten är stor och folk känner sig hotade.

Jag har under min uppväxts gång och under mitt eget sökande efter tillhörighet avundats människor som identifierar starkt med en viss kultur och ett visst språk.

Jag har tänkt att det måste kännas så varmt och omhuldande att helt känna sig hemma med ett visst lands eller en viss religions koder.

Men det finns ingenting i mitt hjärta som förstår sig på varken religiös fanatism eller isolationism.

Det finns ingenting i mig rent intuitivt som förstår sig på önskan att bruka våld för att försvara en politisk åsikt och jag kan uppriktigt sagt inte säga att jag har mer rätt till en plätt land än någon annan.

Under kärnkraftskrisen i Japan intervjuade jag samurajen i Soma, ett område som drabbats svårt av de radioaktiva utsläppen från Fukushimas kärnkraftverk.

Jag började med att delge min empati och uttrycka hur ledsen jag var för hans skull, för hans områdes skull. Han skakade på huvudet och förklarade för mig att hans hälsa inte betydde någonting i det stora hela och att vårt ansvar som medmänniskor var mycket större än så.

Vi var skyldiga jordklotet att värna om det, menade han, och det var inte för hans skull utan för nästkommande generationers skull.

Jag hör hans ord nu när jag söker förklaringar inte bara på attackerna i fredags utan på den politiska situationen rent allmänt och det hotande våldet.

Personligen skulle jag helst vilja leva i en värld där det inte längre fanns några landsgränser överhuvudtaget, där människan insett att vi håller på att förgöra oss själva och att det kommer att blir nattsvart för oss alla om vi fortsätter på det här sättet. Så idealistisk är jag.

Men jag ser och hör och förstår ju att människor desperat vill bevara sina landsgränser och att en del är redo att döda andra i religioners namn, något människan gjort i hundratals år.

Varifrån kommer denna egoistiska destruktivitet? Människan är det enda djuret som dödar utan att äta sina byten.

Attackerna i Paris kom inte som en överraskning. Jag tror knappast att jag är den enda som inte sovit ordentligt på mycket länge.

Energierna runt om i Europa och i världen har varit och är djupt oroväckande.  Aggressiviteten, egoismen, arrogansen, hårdheten, hoten om våld, och slutligen blodet.

En gång drömde människan om att skapa så pass starka, gränsöverskridande band att ett krig inte längre vore möjligt och då grundades FN, den europeiska gemenskapen och andra internationella samarbetsorgan.

Då fanns det verkliga värderingar att kämpa för. Nu är det bäst att se över våra avsikter innan det är för sent.

För jag menar att vi fortfarande måste drömma om en ljusare framtid.

Inte för vår egen skull, utan för mänsklighetens skull.