RELATIONER ”Själv upphörde hon aldrig att påminna mig om mina oräkneliga svek mot henne. Nu hade hon definitivt fått svart på vitt på vilkens sorts människa jag var. Jag svalde hårt och försökte låtsas, som om jag inte hade hört. Jag visste, att hon hatade mig mer än någonsin.” Det skriver journalisten och TV-profilen Elisabet Höglund i ett utdrag ur sin nya självbiografi En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar.

Tjugofem år och fyra månader. Så gammal hade jag hunnit bli, innan det skonsamma ödet puttade ut mig i den frihet jag så länge hade längtat efter. Det var en iskall och snöig nyårsafton 1969, som jag för sista gången lämnade mitt hem i Sävedalen. Ensam startade jag resan in i friheten, ensam i en rostig röd Opel Kadett, som för länge sedan hade sett sina bästa dagar och som jag därför köpt för nästan ingenting. I den röda Opeln hade jag packat ner det lilla jag ägde, mina böcker, mina kläder, min gitarr, min racercykel och mina skidor. Resan gick till Borås, som i sju år skulle bli min tillfälliga hemort på väg mot någonting annat.

När jag låste upp dörren till mitt livs första lägenhet, en enrummare på Nämndemansgatan 52 i Borås, visste jag, att jag från och med det ögonblicket skulle vara osårbar och onåbar. Ingen skulle få sätta sig på mig mera. Ingen skulle få tvinga mig att göra det jag inte ville. Ingen skulle få förtrycka mig längre.

Ingen skulle få förolämpa mig mera. Ingen skulle få trampa på min frihet. Ingen skulle få rätt att oavbrutet väcka mina skuldkänslor och mitt dåliga samvete till liv. Ingen skulle få hindra mig från att leva det liv jag ville – trots att jag egentligen aldrig ställt några höga krav på livet. Det viktigaste var, att jag var fri och respekterad för den jag var.

Hösten 1969 hade erbjudit mig det första tillfället att på ett naturligt och konfliktfritt sätt kunna flytta hemifrån. Över en natt förändrades mitt liv från ständig vantrivsel, ängslan och oro till harmoni och tillförsikt och med en jublande känsla över att för första gången i mitt liv vara fri.

*

97Jag gör nu ett mycket långt hopp framåt i tiden − till 1994. Under de knappt tjugofem år som hade gått sedan jag flyttade hemifrån förändrades inte mina relationer nämnvärt till min mamma. Eftersom jag först bodde i Borås i några år och därefter flyttade till Stockholm, blev våra relationer av naturliga skäl mindre intensiva än tidigare.

1994 inträffade däremot något som på ett avgörande sätt skulle förändra allt i mitt förhållande till min mor.

I slutet av augusti 1994 fyllde jag femtio år. Mamma ville fira mig med ett litet kalas hemma i villan på Sotenäsvägen i Sävedalen. Kalaset skulle hållas den sista söndagen i september. Vi bjöd in några av mina gamla skolkamrater från Brattåskärrsskolan, däribland min före detta mobbare Inga-Lena.

Mamma och jag hade bestämt, att jag skulle ta ledigt några dagar från Rapport och åka ner till Sävedalen för att hjälpa till med förberedelserna inför den middag vi skulle bjuda på.

Natten den 28 september 1994 inträffade emellertid något, som satte stopp för dessa planer, Estoniakatastrofen. Radio-, TV- och tidningsredaktioner mobiliserade alla sina styrkor. Alla reportrar måste jobba. Eventuella ledigheter eller semestrar fick skjutas upp.

Själv blev jag utsänd till Åbo i Finland, där avgående statsminister Carl Bildt och tillträdande statsminister Ingvar Carlsson skulle möta sina finländska och estniska statsministerkollegor för att diskutera läget, bland annat om fartyget skulle bärgas eller inte.

Det betydde, att jag den här dagen inte kunde åka till Säve- dalen, som jag från början hade lovat min mamma. Nästa dag kunde jag inte heller åka. Jag behövdes på redaktionen för uppföljande reportage om fartygskatastrofen. Jag ringde mamma och förklarade, att jag inte kunde åka förrän tidigast dagen därpå, som var en fredag.

Hennes reaktion var väntad. Hon blev rasande:

− Du menar, att du tänker svika mig, när jag håller på att ordna med ett födelsedagskalas åt dig?

− Jamen, mamma, det är en världskatastrof, som har inträffat. 852 människor har omkommit. Jag måste vara kvar i Stock- holm och jobba. Alla reportrar är inkallade i tjänst. Då kan inte jag svika. Eftersom det här dessutom är en så stor händelse, vill jag gärna vara med och bevaka den.

− Det var det dummaste jag har hört! Jag ska aldrig mer göra någonting för dig.

− Men mamma, vi hinner laga maten, även om jag inte kommer förrän i morgon. Vi hinner baka tårta också. Vi ska ju inte ha middagen förrän på söndag.

Hon förstod inget av det jag sa. Hon var förblindad. Jag å andra sidan förstod inget av hennes märkligt inskränkta reaktion. Sverige hade drabbats av den största katastrofen genom tiderna och hon var inte ens beredd att ge mig två dagars respit för att kunna sköta det arbete jag förväntades göra.

Jo, på ett sätt förstod jag hennes reaktion. Den som kände henne så väl som jag visste att allt annat som hände var oviktigare än hon själv. Hon var inbilsk och egocentrisk. Hade hon bestämt, att jag skulle komma hem och hjälpa henne, så kunde ingen katastrof i världen hindra detta.

När jag på fredagseftermiddagen till slut anlände till Sävedalen, drog hon igång en utskällning, som pågick i två dygn. Helt enligt gängse mönster anklagade hon mig för att vara egoistisk, för att bara tänka på mig själv och mina intressen och aldrig på hennes. Att Estoniakatastrofen hade försatt mig i ett moraliskt dilemma var inget hon ens behövde reflektera över.

När födelsedagsgästerna anlände på söndagseftermiddagen, blev mamma som den skådespelerska hon var som en omvänd hand. Hon var vänlig och trevlig och middagen blev lyckad.

Att det brann en akut konflikt mellan mamma och mig var det ingen som kunde ana. Mammas förmåga att spela det sociala spelet var vidunderlig, när det väl behövdes. Under några timmar trodde jag till och med att hon hade förlåtit mig och att konflikten var undanröjd.

Så var det naturligtvis inte. Redan när gästerna hade gått på söndag kväll, återgick hennes ansiktsuttryck till det ”normala”.

Det var nästan intressant att se hur snabbt hon förvandlades. Hennes blick fylldes återigen med det besinningslösa hatet mot mig. Hon vände ryggen åt mig och talade inte mer till mig den dagen.

Från början hade jag planerat att stanna i Sävedalen ytterligare någon dag men under de omständigheter, som rådde, beslöt jag att åka tillbaka till Stockholm redan på måndag förmiddag. Sedan jag diskat upp födelsedagsdisken, städat köket och packat ner mina saker, gav jag mig iväg. Hon sa inte ens adjö, när vi skildes.

När jag klev in i bilen, översköljdes jag av samma frihets- känsla som jag alltid gjorde, när jag lyckats slingra mig ur hen- nes grepp. Jag var fri igen. Det fruktansvärt hycklande födelsedagskalaset var över och jag behövde inte gå omkring med ångest och oro längre.

Denna händelse kom att totalt underminera den redan bräckliga relation, som fanns mellan mamma och mig. Men jag fortsatte att hålla kontakt med henne, nu på en något lägre nivå än tidigare. Trots hennes sätt att behandla mig kände jag fortfa- rande ett ansvar för henne. Att svika henne helt var omöjligt.

Men tonen mellan oss förändrades. De ord vi utbytte blev alltmer enstaviga. Det lilla förtroende, som trots allt hade funnits mellan oss, var utplånat. Det var bara mina pliktkänslor för henne, som gjorde, att vår relation överlevde. Hon var ju en gammal kvinna. Ingen visste hur länge till hon skulle få leva. Hon var tröttare än någonsin och värken i hennes bensår blev värre för varje månad. Samtidigt som jag avskydde henne, tyckte jag synd om henne.

Själv upphörde hon aldrig att påminna mig om mina oräkneliga svek mot henne. Nu hade hon definitivt fått svart på vitt på vilkens sorts människa jag var. Jag svalde hårt och försökte låtsas, som om jag inte hade hört.

Jag visste, att hon hatade mig mer än någonsin. Det värsta var, att hon hatade mig för en struntsak. Jag ansåg inte, att jag hade gjort fel, när jag skjutit upp resan till henne två dagar. Jag hade ju inte bara plikter mot henne utan också mot min arbetsgivare. Jag hade ett yrkesmässigt ansvar, som ingen kunde hind- ra mig från att ta.

Det vore därför fel av mig att påstå, att jag enbart kände sorg över att vår kontakt blev alltmer sporadisk. Det mesta jag kände var lättnad. De gånger jag i fortsättningen skulle tvingas konfronteras med hennes ilska, dåliga humör, bitterhet, aggressivitet, hat, svartsjuka och hämndbegär blev alltmer fåtaliga.

*

De sista dagarna 1995 inträffade en ny kris i vårt mor−dotter- förhållande. Det var när jag hade träffat Bosse. Vi möttes i början av september, men det tog mer än tre månader, innan jag vågade berätta för mamma, att jag hade träffat en man, att vi redan hade förlovat oss och att han skulle bli min livskamrat.

Den chock hon fick, när jag under mitt julbesök hos henne 1995 till slut tog mod till mig och berättade om Bosse, var alltigenom äkta. Hon blev först mållös. När sanningen hade sjunkit in och hon insett vidden av vad jag hade berättat, kom reaktionen.

Istället för att bli glad över att hennes dotter till sist hade mött en man hon ville leva med, blev hon bindgalen. Hon öste sina förbannelser över mig. Jag var inte värd att kallas hennes dotter längre. När jag sedan berättade, att Bosse bara var ”en vanlig arbetare”, en resemontör, steg hennes vrede ytterligare.

− Att du som är så välutbildad och har så fint jobb, att du väljer en skiten arbetare! Vad ska du med honom till?

− Men du gifte dig ju också med en arbetare, svarade jag. Pappa var ju bara sopgubbe på posten.

− Pappa ja … men så hade du en odugling till far också.

− Bosse är ingen odugling. Han är den finaste människa jag har träffat. Han är jätteduktig i sitt jobb och jag vill fortsätta att vara tillsammans med honom.

Hon hade aldrig räknat med att den här situationen skulle uppstå, att det plötsligt fanns en annan människa i mitt liv än hon – och därtill en man.

De gånger under årens lopp hon hade fått veta, att jag träffat män, hade hon oftast gjort allt för att förstöra förhållandet. En gång det inträffade var hösten 1968. Jag var tjugofyra år och hade precis kommit hem från en resa till Israel.

Just det året, 1968, var det en stor upplevelse att besöka Israel. Året innan hade Israel under ledning av general Moshe Dayan besegrat arabiska och egyptiska styrkor i det så kallade sexdagarskriget. Ett krig, som ledde till Israels ockupation av Västbanken. Samtidigt tog Israel tillbaka Gazaremsan från Egypten och ockuperade Golanhöjderna, som tillhörde Syrien. Segern i sexdagarskriget gjorde Israel till den ledande militärmakten i Mellanöstern.

Ett år efter krigsframgångarna befann sig landet fortfarande i ett euforiskt tillstånd. Omvärlden applåderade och de turister, som besökte Israel, rycktes med i segerruset.

Trots Israels ockupation av Västbanken var det på den tiden ingen som talade högt om den palestinska frågan. Det skulle dröja till 1987, innan den första intifadan långsamt skulle förändra omvärldens syn på Israel.

Efter mitt första besök i Israel 1968 älskade jag det landet. Jag kunde till och med tänka mig att flytta dit, trots att jag inte hade någon judisk bakgrund.

För att upprätthålla mitt intresse för Israel började jag samma höst läsa hebreiska på en ABF-kurs i Göteborg. Där träffade jag en ung svensk jude, som också ville lära sig det judiska språket. Vi blev intresserade av varandra, träffades en del och pratade mycket om Israel.

När han en kväll efter kursen körde mig hem till Sävedalen, stod mamma och väntade på yttertrappan. Trots att det var mörkt ute, kunde jag på långt håll ana, att jag inte skulle bli väl mottagen hemma. Hon hade förstått, att den som körde mig hem, var min judiske kavaljer Alf.

Han hann inte ens stanna bilen och släppa av mig framför huset, förrän mamma började skrika ut sin vrede:

− Ge dig omedelbart härifrån, din judedjävul. Försvinn ur min åsyn! Akta dig för att visa dig utanför mitt hus en gång till! Skräckslagen trampade Alf på gaspedalen och försvann ur mitt liv. Jag skämdes som en hund över min mor. Jag förstod också, att grannarna hade hört allt som utspelat sig utanför vårt hus. De måste ha blivit överrumplade av mammas aggressiva uppträdande.

Jag insåg efteråt, att det var lönlöst för mig att odla kärleksrelationer så länge jag bodde hemma. Mamma skulle ju ändå göra vad hon kunde för att förstöra dem.

När Karin tjugosju år senare fick kännedom om min och Bosses relation, bröt hon all kontakt med mig. Hon ville inte ha med mig att göra längre, än mindre med Bosse. När vi gifte oss den 29 juni 1996 i en liten kyrka utanför Borås, bjöd vi in henne till bröllopet. Hon svarade inte ens på inbjudan.

I augusti 1996 flyttade Bosse och jag till Bryssel. Jag hade fått jobbet som Europakorrespondent för Rapport. I Belgien stannade vi fram till julen 1999, då mitt kontrakt upphörde och vi flyttade hem.

Det handlade om tre och ett halvt års bortovaro från Sverige. Även om jag visste, att Karin inte längre ville ha med mig att göra, trasades mitt inre sönder av skuldkänslor. Jag tog på mig skulden för att mamma hade brutit förhållandet med mig. Med mitt förnuft visste jag naturligtvis, att det inte var mitt fel. Men jag förlät henne och gav henne rätt i allt.

Under Brysselåren försökte jag döva mina skuldkänslor genom att skriva brev efter brev till mamma, men jag fick aldrig något svar. För henne var jag redan död.

När vi sommaren 1998 var på semester i Sverige, bestämde jag mig för att åka och hälsa på henne, trots att jag visste, att hon skulle kasta ut mig. Men jag tog risken. Jag måste våga försöka.

Jag hade deltagit i en konstutställning i Kungsbacka i början av juli. Mellan Kungsbacka och Sävedalen var det knappt tre mil. På väg tillbaka till Stockholm tog Bosse och jag omvägen om Sävedalen. Vi köpte blommor på vägen för att inte komma tomhänta.

Vi parkerade på gatan utanför hennes villa. Vi ringde på och väntade på att hon skulle öppna.

Efter en evighetslång väntan dök hon upp. Jag kunde se henne i det smala fönstret vid sidan av ytterdörren. När hon såg att det var Bosse och jag, blev hon svart i ansiktet och slog avfär- dande ifrån sig med båda händerna. Hon ville inte se oss och vägrade öppna dörren och släppa in oss.

När hon tittade på Bosse, förvreds hennes ansikte i en föraktfull grimas.

Vi vände om på trappan, gick tillbaka till bilen, lade blommorna i baksätet och for iväg.

− Vi gjorde i alla fall ett försök, viskade jag. − Hm… När vi lämnade Sotenäsvägen, kom tårarna. Aldrig hade jag blivit så fysiskt avvisad som den dagen. Hade jag kommit ensam, hade hon kanske släppt in mig, men Bosse vägrade hon öppna dörren för.

Ändå hade hon aldrig träffat honom, än mindre pratat med honom. Hon hade bara bestämt sig. Bosse Karlsson skulle inte få komma in i hennes hus. Han var ett gift i mitt liv. Hans blotta existens innebar en kränkning av hennes vilja, som gick ut på att hennes döttrar skulle förbli ogifta.

Under den korta stund jag såg på henne genom dörrfönstret, kunde jag se, hur gammal hon hade blivit. Hon hade magrat. Hennes kropp var som en liten fågels kropp. Det medlidande och den sorg jag kände för hennes skull var outhärdlig. Jag ville så gärna hjälpa henne men fick inte.

Sommaren därpå när vi var tillbaka i Sverige på semester, bestämde jag mig för att än en gång försöka närma mig henne. Jag hade via min kusin hört, att mamma var mycket sjuk och att hon nog gärna ville träffa mig. Själv visste jag, att om jag inte fick träffa henne och försöka få till stånd en försoning med henne då, så skulle det aldrig komma någon mer chans.

Jag ringde henne. Hon svarade. Hon lät trött men ganska vänlig. Jag talade om för henne, att jag gärna ville resa ner till Sävedalen och hälsa på henne en vecka.

− Det är klart, att du får komma och hälsa på mig, svarade hon. Du är alltid välkommen.

Den fientliga attityden från sommaren innan var som bortblåst.

Jag åkte ner till Sävedalen, den här gången utan Bosse. Den kvinna jag mötte var om möjligt ännu magrare, ännu mer avtärd än tolv månader tidigare. Hon kunde nästan inte gå. På båda underbenen hade hon djupa blödande och infekterade bensår. Hennes ögon var trötta och hade blivit så där ljusa och grum- liga, som ögon ofta blir hos äldre människor. Den urkraft, som tidigare alltid strålat ut från henne, var borta.

Vad jag såg framför mig var istället en kvinna, som väntade på döden. En kvinna, som ville att döden skulle komma.

Under den vecka jag vistades hos mamma såg jag till att hon kom till tandläkaren. Eftersom hennes ansikte och huvud hade krympt, hade hennes löständer blivit för stora och klämde i munnen. Jag hjälpte henne att städa, klippa gräsmattan, köpa skor och tofflor och handla mat. När jag frågade henne, om vi skulle ta en biltur tillsammans – som hon alltid hade tyckt om – svarade hon nej.

− Nej, jag är rädd för att åka bil.

Bilturer gav henne ingen glädje längre, vilket tydligt bekräf tade, att hon inte hade någon livslust kvar.

Inte en enda gång under dessa dagar nämnde någon av oss vår konflikt, som pågått i så många år. Det verkade inte vara viktigt för henne längre att bekämpa mig. Men det som gjorde mig ledsen var, att hon flera gånger under den där veckan upp- repade, en mening, som jag inte ville höra:

− Elisabet, jag dör nog snart. Jag har ingen lust att leva längre.

Hon hade ingenting kvar att leva för. Hennes kropp höll på att tyna bort. Hennes värk i bensåren gjorde dagar och nätter outhärdliga. Hennes oförmåga att röra sig gjorde hennes liv innehållslöst. Hon kunde inte arbeta i trädgården längre. Hon kunde inte gå till affären längre. Allt som hade roat och syssel- satt henne i många år, stod inte längre till buds. Hon var fånge i sin egen kropp. Ändå stod jag inte ut med att höra henne säga, att hon ville dö:

– Nej, mamma, du har många år kvar att leva. Tänk på att Bosse och jag snart ska flytta hem från Bryssel. Då kan vi träffas ofta.

Hon svarade inte. Men fortfarande vägrade jag att ta hennes ord till mig, trots att jag visste, hur sjuk hon var.

När vi skildes, anade vi förmodligen båda två, att det var sista gången vi hade setts i livet. Nästa gång skulle hon vara död. Ändå sa ingen något. Under hösten ringde jag henne minst en gång i veckan för att höra hur hon mådde. Den 5 november fyllde hon 87 år. Jag var på reportageresa i Flandern i Belgien och passade på att ringa och gratulera henne på födelsedagen.

Efter många signaler svarade hon. Hon verkade glad över att jag ringde. Hon lät också förhållandevis pigg och absolut inte som en människa, som bara hade några dagar kvar att leva. Hon berättade, att hon såg fram emot att jag skulle flytta hem till Sverige igen och att vi naturligtvis skulle ses till jul.

Det blev inte så. Den dag då allt tog slut kom fortare än jag hade kunnat förutse.

*

Det var den 19 november, min namnsdag och exakt två veckor efter mammas födelsedag. Det var tidig morgon och jag låg fortfarande och sov hemma i villan i Waterloo. Plötsligt väcktes jag av att en sylvass telefonsignal skar genom rummet. Telefo- nen stod på nattygsbordet. Full av onda aningar svarade jag. En kvinnoröst frågade:

− Är det Elisabet Höglund jag talar med? − Ja. − Jag måste bara meddela, att din mamma dog i natt. Jag blev stum. Det kunde inte vara sant. Hur hade detta kunnat ske? − Jag pratade ju med henne så sent som på hennes födelsedag, sa jag. Och då lät hon pigg. − Det är möjligt men din mamma dog i alla fall i natt. Kvinnan som ringde var avdelningssköterska vid Östra Sjukhuset i Göteborg. Hennes röst skar som hårdmetall genom mitt huvud. Det dödsbud hon lämnade uttalades med en röst, som om hon hade berättat, att det skulle bli regn. Lika likgiltig och ointresserad.

Eller var hon kanske rädd? Kanske tyckte hon, att det var obehagligt att lämna dödsbud över telefon?

Så fort jag avslutat samtalet med avdelningssköterskan ringde jag till Bosse. Han befann sig för tillfället i Sverige för att bygga till vårt hus i Tungelsta. När jag berättade för honom, att mamma var död, blev det alldeles tyst i telefonen.

− Vad konstigt, sa han till sist. Jag visste det. − Hur kunde du veta det? − Det hände något konstigt inatt. − Vadå?

− Det var någon som ropade så högt på mig, att jag vaknade. Bosse… Bosse …Bosse …lät det.

− Jag rusade ut på balkongen. Jag trodde, att huset brann och att någon stod utanför och ropade för att väcka mig.

− Men på balkongen var det alldeles tyst. Jag har aldrig upplevt en så svart natt som denna. Det fanns ingen där. Jag måste ha inbillat mig eller drömt.

Bosse hade blivit så omskakad av att ha hört någon ropa på honom, att han hade haft svårt att somna efteråt. Så småningom föll han i sömn igen men väcktes några timmar senare av tele fonsamtalet från mig. När jag berättade för honom, att mamma hade dött, insåg han plötsligt, vem som hade ropat på honom.

Det var Karin, som hade ropat, som hade försökt få kontakt med honom, när hon dog. Enligt sjuksköterskan på Östra Sjuk- huset hade mamma dött vid ettiden på natten.

Det var vid samma tidpunkt, som Bosse hade väckts av att någon ropade hans namn.

Vi är än idag övertygade om att det var mamma, som hade sökt kontakt med Bosse den natten. Hon hade riktat sina sista ord och sin sista vädjan till honom. Hon ville försonas med honom och be honom ta hand om hennes dotter och behandla henne väl.

Vi är inte vidskepliga, varken Bosse eller jag. Vi är inte religiösa. Ingen av oss tror på gud. Själv lämnade jag Svenska kyrkan redan 1978 på grund av kvinnoprästfrågan.

Bosse och jag tror inte heller på mystik eller ockulta ting. Vi tror inte på tankeöverföring eller telepati. Vi står båda med båda fötterna på jorden.

Ändå visste vi, att det var mamma som natten till den 19 november hade sökt kontakt med Bosse.

Trots att det nu gått elva år sedan mamma dog, kan Bosse fortfarande återuppleva det obehag han kände den där svarta novembernatten 1999, då min mamma somnade in, till sist för- sonad med den dotter hon hade hatat så länge.

*

Den omedelbara chocken över beskedet att mamma hade dött följdes av ett ursinne över att jag tidigt på morgonen och helt oförberedd hade fått beskedet från sjukhuset per telefon, att mamma hade dött. Jag visste ju inte ens att hon var sjuk! Varför hade ingen berättat det för mig?

Mitt ursinne riktades mot den ansvariga personalen på Östra Sjukhuset. Jag ringde på förmiddagen upp avdelningssköterskan och undrade, hur någon kunde försumma att informera mig, hennes egen dotter, om att min mor hade blivit sjuk och förd till sjukhus.

− Jaa, svarade avdelningssköterskan. Hon kom hit till oss med lunginflammation för en vecka sen, alltså förra fredagen.

− Men lunginflammation behöver man väl inte dö av, insisterade jag. Det finns ju antibiotika mot det.

− Ja jovisst, svarade sköterskan. Vi behandlade henne också, i varje fall i några dagar.

− I några dagar? Gjorde ni inte allt för att hon skulle bli frisk? − Jo, det gjorde vi väl…, svarade sköterskan dröjande. Nu hörde jag att hon var rädd. − Det var inte jag som hade ansvaret för Karin de där dagarna.

Jag var inte i tjänst. Det var en annan avdelningssköterska … − Och så var ju din mamma så gammal … Av samtalet förstod jag, att mamma efter några dagars antibiotikabehandling hade blivit något bättre. Men efter ytterligare något dygn hade hon blivit sämre igen. Två dagar senare avled hon. Jag förstod då, att personalen inte hade gett henne någon ny antibiotikabehandling, när hennes tillstånd försämrades. De hade låtit henne dö.

− Ni struntade alltså i att behandla henne? Ni bestämde er för att låta henne dö. Var det så?

− Ja, jag vet inte riktigt … Det var ju inte jag som var i tjänst då …

Så var det. Men ingen i personalen ville ta på sig något ansvar för att mammas lunginflammation inte behandlades, när hennes tillstånd försämrades. Orden stockade sig i halsen på mig. Jag var så upprörd, att jag nästan inte kunde få fram ett ljud.

Ändå fick inte samtalet avslutas här. Jag hade fler frågor:

− Varför blev jag inte underrättad om att mamma hade kommit in på sjukhus?

− Ja, jag vet inte, svarade sköterskan.

− Jag tror inte, att din mamma ville, att vi skulle berätta för dig och din syster, att hon hade blivit sjuk.

− Förresten så visste vi inte hur vi skulle få tag i dig. − Få tag i …? − Ja, det var någon som sa, att din mamma hade två döttrar, en som bodde i Halland och en annan, som tydligen bodde i Bryssel.

− Tydligen bodde i Bryssel? Det gick väl att få tag i mig här. Informerade ni min syster om att mamma hade blivit sjuk?

− Nä, henne kunde vi inte heller få tag i.

− Men varför informerade ni inte mig då? Mitt telefonnummer har ni ju uppenbarligen lyckats plocka fram.

− Ja, jo, men det var nog som jag sa, att din mamma inte ville, att du skulle få veta, att hon var sjuk.

− Men har inte de anhöriga rätt att få veta, att en förälder har blivit sjuk och lagts in på sjukhus?

− Inte nödvändigtvis.

Jag trodde inte mina öron. Var det så här den svenska vårdapparaten fungerade? De anhörigas önskemål betydde ingen- ting. Visserligen hade jag inte kunnat göra mycket för att rädda mammas liv, men jag hade i alla fall kunnat åka till Östra Sjuk- huset och sitta hos henne några dagar. Kanske hade min närvaro på sjukhuset också hindrat personalen från att avsluta behand- lingen för tidigt.

En ny tanke slog mig. Kanske hade mamma bett om att inte bli behandlad mera. Kanske hade hon bett om att få dö. Kanske hade vårdpersonalen bara uppfyllt hennes sista önskan. Kanske var det därför som det var så svårt att få ut information från avdelningsföreståndaren. Kanske ville de inte prata om att de medverkat till att förkorta livet på en patient, även om det hade varit min mammas sista önskan.

*

Några dagar efter beskedet att mamma hade dött tog jag några dagars ledigt från jobbet i Bryssel och bokade in mig på ett plan till Göteborg. Jag hade bestämt möte med min syster på begravningsbyrån. Där skulle vi gå igenom alla formaliteter, som följde på mammas död.

Det handlade om val av kista och urna, bokning av datum för begravning och jordsättning, utformning av dödsannons och inte minst bodelningen. Min syster och jag var mammas enda arvtagare. Vi utgick ifrån att det var vi som skulle ärva hennes kvarlåtenskap.

Men när vi satt där i soffan i det eleganta rummet på begrav- ningsbyrån, tog den dam, som tagit hand om vårt ärende, fram ett stort brunt kuvert.

− Elisabet och Birgitta, jag måste berätta för er att det finns ett testamente.

− Ett testamente? Det behövs väl inget testamente. Det är ju bara vi två, sa jag bestört.

Varför hade mamma skrivit testamente? Vi var ju de enda bröstarvingarna. Jag kände, hur mina magnerver drogs ihop. Nu skulle vi få veta något obehagligt, något som vi inte var be- redda på.

Redan 1995, alltså fyra år före sin död, hade mamma i största hemlighet och med hjälp av en juridisk rådgivare upprättat ett testamente, som skulle öppnas först efter hennes död. Det var kvinnan på begravningsbyrån, som fick förtroendet att öppna kuvertet. Hon drog fram de pappersark, som låg i kuvertet och började läsa.

Mamma hade testamenterat halva sin kvarlåtenskap till cancerforskningen vid Jubileumskliniken vid Sahlgrenska sjukhu- set i Göteborg. Den andra halvan av arvet skulle min syster och jag dela på.

Även om vi blev chockade av denna oväntade nyhet, blev vi inte överraskade. Mamma hade förstås rätt att göra vad hon ville med sina pengar, bara hon följde det som föreskrevs i ärvdabal- ken. Som bröstarvingar hade hennes döttrar enligt lag alltid rätt till sin laglott, det vill säga halva arvslotten. Hon hade inte kun- nat göra oss arvlösa. Resten av kvarlåtenskapen kunde mamma testamentera till vem som helst.

Vad vi kunde utläsa av detta var, att mamma inte hade velat, att vi skulle ärva hennes tillgångar, bara den hälft, som hon enligt lag var skyldig att överlåta till oss.

Varför mamma hade valt att testamentera pengarna till just Jubileumskliniken vid Sahlgrenska var logiskt. 1975 hade hon opererats för njurcancer vid samma sjukhus, en operation som räddade hennes liv. Av tacksamhet över att ha blivit botad från cancern hade hon valt att skänka halva arvet till cancerforsk- ningen.

Tanken var både god och begriplig. En människa, som över- levt sin cancer, handlar ofta på det sättet.

Mammas kvarlåtenskap bestod inte av några stora summor pengar. På ett bankkonto hade hon sparat 50 000 kronor. Det mesta av dessa pengar gick till att betala begravningen, lösa in kvarstående lån på huset och andra krediter samt betala övriga utgifter.

Hennes enda tillgång av betydelse var villan i Sävedalen, som min syster och jag så fort som möjligt måste sälja, eftersom ingen av oss enligt testamentet fick ta över huset. Vi var inte heller intresserade.

Varken Gittan eller jag ifrågasatte mammas val att testamen- tera bort hälften av sina tillgångar. Nej, vad som gjorde oss ledsna var, att hon hade vägrat överlåta hela arvet till oss. Det här hade varit hennes sätt att även efter sin död fortsätta att bestraffa oss och ta ut sin hämnd på oss. Hon hade ju låtit skriva testamentet vid en tidpunkt, när konflikten mellan henne, Gittan och mig var som djupast och hon själv som mest hämndgirig.

Även om mamma och jag hade försonats några månader före hennes död, så blev åsynen av testamentet ett dråpslag för mig. Med testamentet hade hon visat, att hon inte ville försonas. Hon hade valt att bära med sig sitt hat in i evigheten.

Dagen efter besöket på begravningsbyrån mötte Gittan och jag vår mor för allra sista gången. Det var viktigt för oss att få se henne, innan hon kremerades och utplånades helt. Jag ville ta farväl, trots att jag visste, att hon inte skulle höra mig.

I en källarkorridor på Östra Sjukhuset hade personalen inrett ett andaktsrum, där de anhöriga fick ta ett sista farväl av sina döda.

När jag kom in i rummet, föll blicken på en upphöjd brits, som var placerad mitt i rummet. Den såg ut som en katafalk. På bristen låg det som såg ut att vara en människokropp. Kroppen och huvudet var övertäckta med ett vitt lakan. Det var halv- mörkt i rummet. Ett vitt stearinljus brann på ett sidobord. Allt var tyst.

Kvinnan som skötte om de döda drog långsamt bort lakanet från mammas huvud och överkropp. Jag hade förberett mig väl inför den här stunden. Jag var väl medveten om vad jag skulle få se.

Ändå trodde jag inte mina ögons vittnesbörd. Jag visste, att mamma hade blivit liten och mager de sista åren av sitt liv. Men den kropp som låg framför mig på bristen var inte en kropp av en människa. Det var en kropp av en liten fågel. En liten död fågel.

Hennes huvud hade krympt. Hennes ansikte var ett barns ansikte. Hennes händer, som hade placerats ovanpå bröstet var också ett barns händer, men inte runda och levande utan magra och förtvinade, nästan som fågelklor.

Hennes ansikte var inte en människas ansikte. Det var en mask, tillverkad av skinande gult vax. Huden var hårt pressad mot kraniet. Ögonen var till hälften öppna. Jag kunde se hen- nes döda blick under ögonlocken. Varför hade de inte stängt hennes ögon? Varför tvingades jag titta in i mammas döda grå- blå iris?

Hennes mun var öppen. Den var ett gapande svart hål. Var- för hade de tagit ut hennes löständer? När löständerna försvinner, sjunker hela käkpartiet ihop. Det var inte bara hemskt att se för oss. Det var ovärdigt även för mamma.

Varför hade hon inte fått behålla löständerna, när hon ändå var död och snart skulle brännas? Varför hade de inte stängt hennes mun? Varför tvingades jag se min döda mor i detta tillstånd? Varför hade de inte kunnat göra henne fin? Varför skulle detta bli den sista bild av henne, som jag tvingades bära med mig för resten av livet, bilden av en dödsmask?

Jag strök med handen över hennes kind. Kinden var ljusgul, iskall och hård, nästan plastig. Det jag såg framför mig var en kropp, där allt liv hade flytt, där allt blod hade runnit bort och där varje cell var utplånad. Det var en kropp, som inte längre hade någon själ. Själen hade för länge sedan flytt. Mammas kropp var ett förkrympt och övergivet skal.

Jag grät över att behöva se mamma i detta tillstånd av icke- liv. I samma ögonblick insåg jag, hur mycket jag älskade henne. Trots att våra liv hade varit kantade av ömsesidig misstro, bitter- het, besvikelse och från hennes sida hat, hade jag ju ändå innerst inne älskat henne. Hon var ju min mor. Det var hon, som hade format mig till den jag slutligen blev.

Nu var allt över. Nu fanns inga konflikter kvar. Hon hade sagt farväl till sitt långa liv, där de sista åren hade präglats av ständiga smärtor, en förlamande trötthet och en obruten läng- tan efter döden.

När jag hör människor tala om döden som en befriare, bru- kar jag tycka, att det är en meningslös klyscha, något som låter fint men är tomt på innehåll.

När jag själv stod där framför min mors döda kropp i andaktsrummet på Östra Sjukhuset, insåg jag, att det inte var någon klyscha.

Döden var en befriare. Döden hade befriat mamma från hennes värk, hennes sorger och hennes slutliga insikt om livets meningslöshet. Hon hade för längesedan förstått, att ingenting skulle bli bättre. Allt skulle bara bli sämre. Klockan skulle inte gå att vrida tillbaka. Hon skulle aldrig bli ung och frisk igen.

Åt den utmätta tidens obönhörlighet fanns inget att göra.

Jag stod kvar vid hennes katafalk ytterligare en stund. Den röda ros jag hade lagt på hennes bröst skulle snart vissna på samma sätt som hennes kroppsliga kvarlevor skulle smulas sön- der av hettan i brännugnen.

− Adjö älskade mamma, viskade jag, medan tårarna ström made utför kinderna.

I samma ögonblick växlade mitt liv över i en ny fas. Jag var inte barn längre. Jag var inte dotter längre. Min mor var död. Det hade gjort mig till en vuxen människa. Nu fick jag klara mig själv. Nu måste jag stå på egna ben. Nu var båda mina för- äldrar borta. Jag var den sista generationen, den sista länken i kedjan, eftersom jag inte hade några egna barn.

De enda som fanns kvar i mitt liv var Bosse och min syster. I Gittans fall var inte länken bruten. Hon hade en dotter.

*

Vår far hade dött redan i september 1991. Vilken sjukdom han dött av fick jag aldrig veta. Han hade förts till Mölndals lasarett, därför att mamma inte hade orkat ha honom kvar hemma.

När jag talade med honom i telefon två dagar efter det att han kommit till sjukhuset, upplevde jag inte, att jag talade med en människa, som bara hade några dagar kvar att leva. Samti- digt var hans röst ledsen. Han verkade vara deprimerad.

− Elisabet, jag vill inte vara kvar här, hade han sagt. Jag vill komma hem igen.

− Ja pappa, du får snart komma hem.

− Nej, svarade han. Karin vill inte ha hem mig mera. Hon är trött på mig.

− Nej, det är hon inte. Hon behöver bara några dagars vila.

Förmodligen hade pappa rätt. Förmodligen ville mamma bli av med honom. Men jag fick aldrig veta sanningen.

Några dagar efter samtalet med pappa ringde mamma och berättade, att pappa var döende. Han hade bara timmar kvar att leva och hon hade blivit kallad till hans dödsbädd. I det ögon- blicket befann jag mig på Astra Zeneca i Södertälje, där jag gjorde ett reportage för Rapport.

Jag vägrade tro, att det mamma hade sagt var sant. Hur kunde han plötsligt vara döende? Så hade det inte känts, när jag pratade med honom fredagen innan?

Det gick ytterligare någon timma. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen. Då ringde mamma igen.

Pappa var död nu.

Han blev aldrig obducerad. Något besked om vilken sjukdom han hade dött av fick jag aldrig. Av mamma fick jag heller inget svar. Hon var vag och oklar, när hon pratade om orsaken till pappas plötsliga – men för henne mycket lämpliga − död.

Jag får inte säga så här, men jag tror, att mamma ville, att pappa skulle dö, så att hon skulle få tillbaka sin frihet. Hon ville njuta de sista åren av sitt liv utan att ha en handikappad man att släpa på och ta ansvar för. Det kändes på något sätt som om allt var arrangerat.

*

När pappa hade dött, bestämde jag mig för att besöka honom på sjukhuset för att ta ett sista farväl. Vid den tiden hade jag aldrig sett en död människa. Jag förstod, att det skulle vara fasansfullt. I flera dagar hade jag oroat jag mig för vad jag skulle få se. Jag var skräckslagen för att möta döden.

Jag hade kunnat ångra mig och inte gå dit. Jag vägrade ångra mig. Jag måste få se honom. Om jag inte fick se honom och säga adjö till honom, skulle jag aldrig vara riktigt säker på att han var död. Jag ville ha det sista beviset.

Det rådde en lika andaktsfull tystnad i det särskilda andaktsrummet på Mölndals sjukhus som den tystnad jag skulle möta åtta år senare på ett helt annat sjukhus.

Men en sak var annorlunda. När min mamma och jag tog farväl av pappa, var den läkare, som hade vårdat pappa närvarande. Han tröstade mig, trots att jag var otröstlig. Han berättade, att pappa hade det bra nu och att han inte hade ont längre.

Chocken över att se pappas döda ansikte och kropp blev inte så stor, som jag hade fruktat. Jag tog mig samman. Jag stålsatte mig. Men jag hade redan den gången beklagat, att vårdpersonalen hade tagit ut pappas löständer ur hans mun, så att hela käkpartiet hade sjunkit ihop. Även han tvingades ligga med gapande mun, ett svart och vanställande hål.

Det var kanske detta jag sörjde mest efter hans död: att de hade slarvat med hans yttre, att de hade gjort honom så ful.

När mamma och jag kom ut från likkammaren och kunde andas in den friska och kyliga septemberluften var jag glad över att jag hade vågat gå dit. Jag var glad över att jag hade vågat göra något som jag varit rädd för i hela mitt liv.

Jag visste, att mamma inte sörjde pappa. Det var precis det här hon hade önskat. Hon hade äntligen efter ett nästan femtioårigt äktenskap fått den frihet hon längtat efter. Mammas glädje efter pappas död var inte att ta miste på.

När en make dör, brukar den andra maken normalt sörja och gråta. Mamma gjorde ingetdera. Hon var glättig, befriad, ja till och med lycklig. Nu slapp hon släpa på en man, som de sista åren av sitt liv hade haft så ont i sina ben, att han inte kunnat gå själv.

När han behövde gå på toaletten, hade det tagit så lång tid för honom att förflytta sig dit, att han inte hunnit fram. Istället hade han kissat i byxorna. Detta hade hänt varje dag, flera gånger om dagen.

Före sin död hade pappa berättat för mig, hur det kändes att kissa på sig, trots att man inte vill.

− Det är förnedrande, Elisabet. Jag känner mig som en värdelös skit, som inte ens klarar av mina egna toalettbesök längre. Det var efter detta, som mamma hade ringt efter ambulansen, som hade fört honom till det som skulle bli hans sista sängplats, på Mölndals sjukhus. Hon hade fått nog.

*

Men mammas glädje efter pappas död skulle inte komma att bli särskilt långvarig. Bara någon månad senare råkade hon ut för en allvarlig olycka. När hon skulle stiga av bussen hemma i Sävedalen, hade hon snubblat och fallit handlöst i gatan. Hon bröt lårbenshalsen och ådrog sig förutom ett antal blessyrer också en måttlig hjärnskakning.

Benbrottet läkte men hon kunde efter den dagen aldrig gå utan krycka.

Prövningarna skulle emellertid inte sluta där.

Sommaren därpå − i juli 1992 − åkte mamma och jag på semester till Skåne. Vi tog in på en gästgivargård i Hammenhög på Österlen. Därifrån skulle vi göra utflykter till Glimminge- hus, till andra skånska slott och i övrigt njuta av den vackra varma skånska högsommaren.

På tredje dagen av vår vistelse i Skåne och efter ett besök på Svaneholms slott, bestämde vi oss för att handla jordgubbar i en konsumbutik i Skurup. Jag parkerade bilen utanför butiken. Vi steg ur. Jag gick in först genom butikens automatiska glasdörrar. Mamma befann sig ett stycke bakom. Det gick inte så fort för henne, eftersom hon var tvingad att gå med krycka.

I samma ögonblick som hon skulle passera de automatiska dörrarna, slogs dessa plötsligt igen. Mamma fastnade mellan glasdörrarna och den ena dörren slog med våldsam kraft emot hennes vänstra lår, så att hon föll handlöst ner på entrégolvet.

Inte nu igen, tänkte jag. Inte ett benbrott till. Mamma vrå- lade av smärta. Människor skyndade till. De försökte resa upp henne men hon kunde inte stödja på benet.

Butiksföreståndaren ringde efter ambulans, som förde henne till Ystads lasarett. Där konstaterade man, att det var själva lår- benet som var brutet, inte lårbenshalsen. Lårbenet hade gått av mitt emellan höften och knäet.

Dagen därpå fördes mamma med flygtransport till Östra Sjukhuset i Göteborg, där hon opererades. Efter det startade en lång läkningsprocess. Lårbenet läkte ihop men benet blev efter det så svagt, att det nästan inte gick att stödja på.

Det var då rullatorn kom in i hennes liv.

På hennes begäran hjälpte jag henne att få ut två rejäla ska- destånd, både från det bussbolag som ägde den buss hon ram- lade ut ifrån, och från Konsum i Skurup. Dessa skadestånd

118

Hoglund_4a.indd 118 2010-09-22 15.36

gjorde henne på bättre humör. Nu hade hon i alla fall gott om pengar, även om hennes fysiska förmåga var kraftigt nedsatt.

Hennes livskvalitet sjönk dramatiskt i takt med att bitterhe- ten inom henne steg. Den frihet hon så hett hade längtat efter hade aldrig infunnit sig. Nu var hon fjättrad igen, inte till pappa utan till sin egen kropp.

Jag har funderat mycket på de två olyckshändelser, som drabbade mamma så kort tid efter pappas död. Fanns det ett samband? Var det så, att man själv blir straffad, när man önskar, att någon annan ska dö, i det här fallet pappa? Var det någon som ville skipa rättvisa? Eller var det bara tillfälligheternas spel?

Mamma hade nu sju år kvar att leva.