Enligt enkätundersökningar anser sig mellan 1,5 och 3 procent av den svenska befolkningen vara elöverkänsliga.
Många av dessa har engagerat sig i Elöverkänsligas Riksförbund som verkar för att samhället skall anpassa sig och genomföra skattefinansierad elsanering i bostäder och offentliga lokaler.
De mest rabiata vill dessutom att det skall finnas stora områden utan mobiltelefontäckning eftersom strålningen från masterna gör dem sjuka.
Man kan påminna om att elektrifieringen av våra städer inleddes redan i slutet av 1800-talet och att radiosändningar i större skala i Sverige kom 1925.
Begreppet elöverkänslighet kan härledas från fenomenet bildskärmssjuka som dök upp vid den tidiga datoriseringen av kontoren på 1980-talet.
Man kan undra varför det tog nästan 100 år innan denna känslighet infann sig?
Forskningsläget är entydigt: någon elöverkänslighet i medicinsk, biologisk mening existerar inte (se till exempel Jesper Jerkert).
Enligt pålitlig och nu ganska omfattande statistik kan man inte hitta någon sådan känslighet vid direkta dubbelblinda studier.
Ingen har heller kunnat framlägga några sannolika naturvetenskapliga förklaringsmodeller för hur känsligheten skulle uppstå. De olika symptom som förekommer måste därför ha andra orsaker.
Den lika envisa som ogrundade fixering vid elektromagnetiska fält som orsak antyder att problemen ibland kan ha en psykisk komponent. En doktorsavhandling av Uwe Harlacher stärker denna hypotes.
Våra demokratiskt valda politiker ställs nu ofta inför valet att antingen ta veteskaplig forskning på allvar eller att falla till föga för energiska lobbygrupper som representerar ett litet men högljutt särintresse.
Man kan, trots allt, tappa ganska många röster på att stöta sig med dessa. Vilka val politikerna gjort varierar naturligtvis mellan olika kommuner och landsting.
Problemet är inte unikt för elöverkänslighet.
Många andra grupper med ovetenskapliga, antivetenskapliga eller teknikfientliga attityder ställer krav på politiker att dessa skall ignorera den normala forskningskonsensusen och istället stödja andra agendan.
Här tänker jag bland annat på kampanjer för antroposofernas rätt att administrera overksamma preparat till patienter på Vidarkliniken (se Linda Strand Lundberg), och deras rätt att bedriva ovetenskaplig lärarutbildning för sina Kristofferskolor.
Vi har också det ganska stora men vetenskapligt ogrundade motståndet mot genmodifierade grödor.
För modern jord- och skogsbruksforskning är det självklart att alla kommersiellt använda grödor idag är kraftigt förändrade genom växtförädling. Genmodifiering är bara ett modernare sätt att göra samma sak.
Jag, och många med mig, tycker att det är viktigt att samhället via våra valda politiker utnyttjar sig av den pålitligaste och säkraste kunskapen som står till buds när det gäller att fördela skattepengar och utforma lagstiftning, så att pengarna gör största möjliga nytta och samhället fungerar någorlunda rationellt.
Allting annat leder bara till intellektuell ohederlighet, förvirring och slöseri.
Politikerna måste ha kurage att stå emot antivetenskapliga lobbygrupper som Elöverkänsligas Riksförbund och liknande särintressen på kollisionskurs med etablerade vetenskapliga resultat.
Det vinner alla på i längden.