I den tredje säsongen av den norska tv-serien Skam får vi följa Isak och hur han landar i att acceptera sig själv och sitt begär till en annan kille.
För alla som en gång i tiden själva varit en 17-årig kille som är kär i en annan kille är det en skrämmande påminnelse om hur tonåren var, men också om hur det är att vara den som avviker.
För mig är det starkaste momentet när 17-årige Isak säger till sin något äldre kombo Eskild att ”Det ekke noe galt i å være homo, det er bare... jeg e’kke sånn homo-homo da”.
Eskild svarar rätt förnärmat att det är just de som är homo-homo som har skapat de rättigheter som han har idag och att han därför bör vara tacksam mot dem.
Det Isak menar är att han inte är en sådan där feminin, fjollig, farlig bög utan en helt vanlig kille som är intresserad av en annan, kanske något mer spännande kille.
Isak är rädd för att uppfattas som något annat än heterosexuell, och hur det påverkar hans relation till andra.
Som den fjolliga är du något som ska tolereras, något som andra ska tycka till och ha åsikter om. Andra ska avgöra om du är okej eller inte och diskutera om du ska få synas i offentliga rum eller inte.
Som 30-årig akademiker i en storstad kan jag sätta ord på det Isak känner, men när jag själv var en vilsen 17-åring var det inte lika lätt. När allt du vet är att du är annorlunda och även om alla säger att det är helt okej så är det känslan av att behöva godkännas som gör ont i dig.
När din kärlek och ditt begär är något som måste förklaras och som andra måste få säga hur öppensinnade de är inför, då är det något som skaver.
Isaks öde går rakt in i hjärtat och påminner om att de teoretiska begreppen förklarar en verklighet som många lever i fortfarande.
För det är inte våld som Isak räds; det är att förlora sin position, det är skammen av att vara normbrytaren.
För låt oss vara ärliga, den fjolliga bögen är inte en form av maskulinitet som står särskilt högt i status någonstans – möjligtvis som underhållning. Men det är inget att ta med hem på söndagsmiddagen med mamma.
Därför blir det så viktigt för Isak att ta avstånd, för att han inte vill bli sammankopplad med de fjolliga. Det akademiska begreppet för detta är internaliserad homofobi, att vända samhällets attityder mot sig själv.
I Skam är omgivningen dock väldigt förstående, på ett sätt som i princip är förskönat. Det finns nästan ingen homofobi alls förutom hos Isak.
Personligen slits jag mellan känslan av att sakna att han får mer motstånd – vilket är en verklighet som många fortfarande möter både som vilsen 17-åring och som 30-åring – och att tycka det är skönt att han inte gör det.
Samtidigt är det en av de bästa komma-ut-gestaltningar som gjorts inom TV-mediet, just eftersom att den inte gör det samkönade begäret till ett problem i sig.
Skam har höjt ribban! Nu får vi hoppas att framtida gestaltningar, och även samhället, kan fokusera mer på konsekvenserna av att bryta normer än på normbrytaren.