Kommunal, förstår ni ens vad ni har gjort mot era medlemmar? Ni har nu bekräftat det många anat men ingen velat tro – Ni Är Inte Oss!

Min spontana tanke när jag hörde om lägenhetsaffären var väl mest att: har Kommunal lägenheter? Det kunde ni väl ha gjort lite bättre reklam om för några år sedan då jag tackade nej till ett jobb i brist på bostad.

Det är ju väl känt att bostadsköerna i många städer är rent absurda. Och sedan är det inte lätt att få en lägenhet som timvikarie, då hyresvärden inte vet om du kan betala hyran.

Men nu löser det väl sig, då Kommunal erbjuder lägenheter till sina medlemmar!

Ni kunde alltså inte komma på något som rimmade mer illa med era medlemmars förväntningar om facket än en lyxkrog? Efter lite brainstorming så kom jag upp med förslaget strippklubb för framtida ”investeringar.

Ett förenklat exempel på vad vi vanliga dödliga kommunalare kämpar för, är den efterlängtade höjningen av OB-ersättningen som trädde i kraft för över ett år sedan.

Vi ville få mer betalt för att arbeta helgnätter än man fick för helgdagar. Och så kom genomslaget! Facket var jätteglada, vi var jätteglada och allt målades upp så fint.

Vad som inte berättades var att natten från söndagen tydligen inte är helgnatt, för som alla vet har vi nattare en massa kul saker planerade under söndagarna, då vi redan arbetat två nätter – sova kan man göra när man dör. Så den höjningen trollades effektivt bort, i tysthet.

De som säger sig företräda mig lever inte i min verklighet. Min heltidslön är nu drygt 21 000 kronor. Jag har fått så bra löneförhöjningar att jag nästan skäms i jämförelse med mina kolleger.

Men var är min fallskärm? Varför företräds jag av någon vars verklighet är en månadslön på över 70 000 kronor?

Det råder ett gigantiskt lojalitetsproblem inom omvårdnadssektorn. Folk stannar kvar för länge i situationer som aldrig ens borde ha uppkommit. Oavsett om man vill erkänna det eller ej, så går detta i slutänden ut över mottagarna av den vård vi ger. Ja kunderna, som det nu kallas. 

Det är stor skillnad på en frisk och vital 80–åring och en som drabbats av sjukdom.

Bara för att du är mitt i livet, med ett rikt socialt liv, tillfredsställande fritid och inte kan föreställa dig annat än att bo kvar hemma livet ut, så anser jag att dina åsikter om att åldras, inte ska diktera villkoren för de som verkligen behöver vård.

Nu ska jag ge dig några goda råd inför ålderdomen – om du nu skulle komma på andra tankar senare i livet:

• Se till att din umgängeskrets består av personer som är yngre än du, gärna med 15-20 år, så att du kan vara relativt trygg i att du dör innan de gör det. 
• Har du barn: använd alla tillgängliga medel, skuld är effektivt men kan i vissa fall vara kontraproduktivt; för att hålla dem kvar på orten så att du kan flytta in hos dem när du får avslag på din ansökan om särskilt boende –alternativt tvinga dem att läsa på ordentligt inom område socialtjänstlagen och lära sig navigera i överklagandeprocessen, så att de kan föra din talan. För är det någonting som vi har lärt oss så är det att din röst är ingenting är värd när du har blivit gammal.
• Lär dig skillnaden på trygghetsboende, servicelägenhet och särskilt boende och ställ dig i kö så snart som möjligt – man vet aldrig när stroken slår till.
• Skriv snarast en detaljerad men lättöverskådlig levnadsberättelse, innehållande allt från hur du vill ha ditt kaffe, vilken ställning du sover i till ditt livs mest intima upplevelser. När hjälpen väl behövs, lär det inte finnas någon som har tid att fråga om det du inte längre kan berätta.
• Om du är gift och någon av er blir sjuk: skilj er och flytta isär! Det är tydligen i ropet nu att genom olika medel tvinga in folk i det obetalda dygnetruntjobbet anhörigvårdare. Låt dig inte luras, det äter ofta upp allt annat i ditt liv så successivt att du inte ens märker det förrens det är för sent och då står du där. Duktig men ensam.
• Se till att ha en god relation till dina grannar, det kan vara de som en dag ser till att du överhuvudtaget får omvårdnad. Ja, det händer, oftare än du tror.

Gör aldrig misstaget att tolka det jag skriver som att jag skulle vantrivas i mitt arbete. Jag brinner för alla de individer jag möter och älskar jobbet i sig – och vill därför göra det hållbart!

Det är villkoren för mig, mina kolleger, och för de som är i behov av hjälp och alla de anhöriga som varje dag utför stordåd, som jag slåss för.

Därför undrar jag nu: kära kommuner och landsting – när ska ni gör detsamma?