Det finns en slags rosaskimrande romantisk bild över tågresande. Hur det är klimatsmart, smidigt (man kan ju jobba, sova, läsa samtidigt som man åker) och säkert.

I otaliga filmer är de gamla ånglokens monotona dunkande både en trygghet men också sinnebilden av något spännande som är på gång. En plats för äventyr och möten.

I dagens Sverige ser dock tågcharmen minst sagt annorlunda ut.

Som regelbunden tågpendlare i flera år kan man konstatera att det praktiskt taget är ett haveri.

Sverige innehar jumboplatsen i Europa, i mars i år redovisades siffror som visar att vi är hamnar på en tredjeplats från botten räknat vad gäller punktlighet. Bara Ungern och Slovenien är sämre än oss.

Att tågpendla till jobbet innebär idag en ständig osäkerhet huruvida man kommer fram i tid eller inte.

En bekant har gett upp och kör helt sonika bil tjugo mil om dagen istället. Han har regelbundna kundmöten och alltför många inställda sådana på grund av tågförseningar får till slut ekonomiska konsekvenser.

En annan kliver numera aldrig ombord på tåget utan vatten och något att äta, efter tillräckligt många förseningar och stillastående tåg kring middagstid blir resenärerna härdade.

Vid förseningar är informationsbristen total. Servicegraden och förståelsen för att resenärer faktiskt är på väg någonstans är i det närmaste noll.

Bara den senaste månaden har jag samlat ihop till över en arbetsdag i tågförseningar, på en pendlarsträcka som tar en timme. Jag är lyckligt lottad med en förstående arbetsgivare och ett flexibelt jobb, men alla resenärer har inte samma tur.

Det här är ett kapitalt misslyckande, annat går inte att säga.

Den slapphänthet med vilken tågtrafiken hanteras i ett land med Miljöpartiet i regeringen är graverande.

De satsningar på järnvägsunderhåll man utlovat ska påbörjas först 2019, alltså efter mandatperiodens slut. Under tiden tar alltfler bilen samtidigt som vi fortsätter som tågpendlar till Stockholm i Mälardalen belönas med höjda biljettpriser på flera tusen kronor per år.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Om människor ska kunna bo utanför storstädernas citykärnor och kunna resa till jobbet på ett miljövänligt sätt, så måste något göras.

Att slött acceptera jumboplatsen i Europas punktlighetsliga, eller att ge extra pengar till järnvägsunderhåll flera år framåt i tiden är inget annat än en skam för Miljöpartiet. Långtifrån alla kan ta elcykeln till jobbet.