Foto: SVT
Debattinlägg

”En bön för Kevin”

Opinion ·

”Vi trodde att vi lämnat chock- och rektionsfaserna bakom oss, för länge sedan. Nu skrapar man på sårskorpan igen. Den kollektiva sorgen blir tydlig i den lilla staden. Gemensamt måste Arvika ta sig igenom sorgen och dess olika faser igen”, skriver biskop Sören Dalevi.

Om debattören

Sören Dalevi
Biskop, Karlstads stift

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag hade själv småbarn när man hittade Kevins kropp i Arvika. Det var augusti 1998, och jag var pappaledig och drog min son i barnvagn.

När man själv har småbarn går tankarna direkt till de närmast anhöriga. Men mina tankar gick även till Arvika, denna fantastiska ort vid Glafsfjorden, bara några få mil från där vi då bodde och där min fru hade släkt.

Jag tror det var få värmlänningar – få svenskar – som inte tog illa vid sig. Ännu värre blev det när två barn misstänktes för mordet. 

Nu är det 2017, och frågan om Kevins död har blivit en nyhet igen.

Nya uppgifter kommer fram och förundersökningen öppnas.

Plötsligt kastas vi tillbaka nästan 20 år i tiden. Gamla sår rivs upp. Sår som kanske inte ens hade hunnit läka. Känslor, frågor och funderingar kommer tillbaka. ”Jag har levt med en sanning i 19 år. Nu blir allt bara kaos igen”, som Kevins pappa uttrycker det. 

Varje sorg är unik.

Men man brukar ändå säga att en sorgeprocess består av vissa faser. Ett inledande chockstadium, som följs av en reaktion som i sin tur följs av en bearbetning som i sin tur leder till en återhämtning till det ”vanliga”.

När Kevinfallet nu tas upp igen innebär det dock att delar av ortens trauma genomlevs en gång till.

Vad var det egentligen som hände där vid Glafsfjordens strand för snart 20 år sen?

Vi trodde att vi lämnat chock- och rektionsfaserna bakom oss, för länge sedan. Nu skrapar man på sårskorpan igen. Den kollektiva sorgen blir tydlig i den lilla staden. Gemensamt måste Arvika ta sig igenom sorgen och dess olika faser igen.

Tillsammans kan och måste vi ge varandra styrka när frågorna hopas och känslorna är tunga att bära på. 

Mina tankar och böner går liksom de gjorde 1998 till de drabbade och till Arvika.

Min son lever och är nu i 20-årsåldern. Kevin fick bara bli fyra.

Varför?

Gud

Vi tackar dig för Kevin, för det han fick betyda

Vi ber för Arvika

Vi ber för det vi inte förstår 

Tack för att du omsluter oss på alla sidor, och håller oss i din famn.

Amen

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.