Erik O. Torstensson har svarat på min artikel om att Kristdemokraterna vill införa en civilkuragelag. Han menar att en sådan lag skulle vara kontraproduktiv och lyfter fyra invändningar mot förslaget. Låt mig först säga att debatten om civilkurage är viktig i sig och att jag uppskattar Erik O. Torstenssons inlägg även om vi kommer till olika slutsatser om en civilkuragelag. Det skriver Caroline Szyber (KD) som replikerar på Erik O. Torstenssons kritik mot en civilkuragelag.
Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra och om de goda exempel som finns på människor som gör saker för andra. Det behöver vi mer om oavsett om vi har en lagstiftning eller inte. Jag tror inte att man ska ha en övertro på lagstiftning men jag tror samtidigt att det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder.
Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder. Torstenssons första invändning är att en civilkuragelag skulle minska benägenheten att anmäla brott och att vittna. Det är idag ett stort problem när människor inte vågar anmäla brott eller vittna. Här måste vi göra mer. Därför måste vi göra allt för att öka säkerheten både i och utanför domstolarna. Vi måste korta handläggningstiderna och förbättra informationen. Vi måste också se över frågor om förbättrat vittnesstöd och möjligheten att vittna anonymt. Men med detta sagt måste det dock sägas att utan att vittnen träder fram och vittnar kommer vi inte åt dem som i sin tur gör att vittnen inte kan träda fram. Den onda spiralen fortsätter.
Den andra invändningen är att en lag kan tvinga människor att utsätta sig för fara och att detta kan leda till än större skador. Jag tycker att denna argumentation målar upp en nidbild av vad lagen vill komma åt. Meningen är inte att personer ska utsätta sig för livsfara utan att var och en ska fråga sig vad man kan göra utifrån egen förmåga och utan att utsätta sig själv för fara. Det finns exempel på människor som utsätter sig för fara redan idag. Dessa gör det uppenbarligen oavsett om det finns en civilkuragelag eller inte.
Det en lag skulle göra är inte att kräva att alla ska göra så utan en lag skulle stödja och uppmuntra att man agerar på något sätt – efter egen förmåga. I de allra flesta fall skulle det antagligen handla om att ta upp sin mobil och ringa efter hjälp.
Torstensson menar också att lagstiftning inte kan forma ett beteende. Här tänker vi uppenbarligen väldigt olika. Jag menar att all lagstiftning i grunden utgår från moral och vår uppfattning om rätt och fel. Allt annat vore orimligt. Naturligtvis är det väldigt mycket mer än lagar som formar vår moral, det är snarare så att lagarna stödjer moralen och är ett uttryck för den. All moral ska det naturligtvis inte heller lagstiftas om.
Det målas också upp farhågor om tolkningsproblem kring om någon upplevt sig ha varit utsatt för livsfara. Låt mig då säga att syftet med en civilkuragelag inte ska vara att sätta dit personer som inte agerar. Syftet är att ge stöd och tydligt visa att passivitet när personer är utsatta för livsfara inte är okej. Syftet är att fler ska fråga sig vad de kan göra och inte att straffa den som upplevde rädsla vid en situation.
En civilkuragelag är inte ensamt lösningen på problemen med likgiltighet, rädsla att vittna eller rädslan att utsättas för brott eller andra farliga situationer. Det behövs många olika former av åtgärder. Men en civilkuragelag är ett sätt att tydligt sätta fokus på att vi människor har ansvar för varandra.