Idag börjar förhören med de poliser som grep Anders Behring Breivik. En död Breivik hade varit en för alltid tyst Breivik. På gott och ont men för processens och för brottsoffrens del har det, som jag ser det, varit särskilt värdefullt att Breivik inte undkom genom att själv dödas på Utöya, skriver Sven-Erik Alhem.
Breivikrättegången har nu i hela sin närmast ofattbara vidd av extrema gärningar, i många fall för att tala i klartext bestående i ynkligt fega barnamord, kommit så långt att många reflektioner känns naturliga. Särskilt när vi vet att i rättssalen under nästa vecka kommer att behandlas polisinsatsen under terrordåden. Även om det är Breivik och ingen annan som står under åtal, är det troligt att det kommer att ställas frågor om polisinsatsen kunde ha skett snabbare och varit mer effektiv med den följden att många barns och ungdomars liv kunde ha sparats på Utöya.
En naturlig reflektion i sammanhanget är också om det förhållandet att Breivik mirakulöst nog kunde gripas levande och ställas inför rätta har betytt något positivt för de överlevande brottsoffren och för de anhöriga till de mördade barnen och övriga mordoffer. Eller hade det varit väl så bra för dem om Breivik i ett högst sannolikt händelseförlopp antingen dödats i samband med polisingripandet eller själv tagit sitt liv? Ett snabbt och billigt avslut på en fasansfull tragedi som visserligen hade lämnat många frågor obesvarade men samtidigt besparat många målsägande de påfrestningar som följt av inställelser och berättelser inför först polisen och sedan domstolen. Å andra sidan finns det säkert bland de överlevande flera som funnit processen vara till gagn för dem som ett viktigt avstamp i den långa bearbetningsfasen för att söka kunna gå vidare i livet.
För egen del anser jag det vara betydelsefullt att frågor kunnat ställas till Breivik och att utredningen och den efterföljande processen överhuvudtaget möjliggjorts. En död Breivik hade varit en för alltid tyst Breivik. På gott och ont men för processens och för brottsoffrens del har det, som jag ser det, varit särskilt värdefullt att Breivik inte undkom genom att själv dödas på Utöya. För att ingen ska missförstå mig vore min bedömning helt annorlunda om ett dödande skott av polisen skulle ha kunnat förhindra Breivik från att avlossa fler skott. Jag utgår således här från att gripandet skedde utan att ett sådant direkt akutläge förelåg.
Hursomhelst fruktar jag att genomgången i nästa vecka av polisinsatserna kommer att vara särskilt påfrestande både för det norska samhället och – inte minst – för de skadedrabbade och för de anhöriga till mordoffren. Även om en mer skyndsam polisinsats bara skulle kunna beräknas ha sparat något enstaka liv, är den psykologiska följdverkan betydande av en sådan slutsats, om den är möjlig att dra.
Bedömningen av Breiviks psykiska status blir alltmer rättens uppgift att ta egen ställning till utan att kunna luta sig helt mot den särskilda kommissionen . De sakkunnigas uppfattning spretar mycket. Kanske blir det något tydligare när de muntliga sakkunnigförhören tar vid.
Ett bisarrt inslag under veckans huvudförhandling har varit när Breivik gjort ett utspel om att inte överklaga den kommande domen för det fall domstolen skulle anse honom mentalt frisk. Rätten har självfallet inte tagit någon hänsyn till Breiviks försök till kohandel.
Det är svårt att riktigt tolka Breiviks egna kommentarer i målet. T. ex. när han påstått att han kan ”nästan känna en emotionell skuld” när han ser vilka skador hans skjutande medfört. Samtidigt har Breivik förklarat att han haft förmågan att hålla sina känslor under kontroll.
Känslorna ja, möjligen, men inte beteendet, tillägger jag i sammanhanget utan att Breivik får chansen att bemöta min kritik. Breivik har ju redan under den hittillsvarande delen av processen fått all den uppmärksamhet han eftersträvat och fått föra fram sina bisarra och förvirrade tankar. För honom själv är det uppenbarligen just processarenan för hans vidareförmedling av ”uppdraget” som varit den viktigaste följden av att han inte sköts ihjäl av polisen som han hade räknat med i samband med ingripandet mot honom.
Oberoende av vilka misstag polisinsatsen totalt sett må innehålla ska den norska polisen ha en eloge för att man lyckades gripa Breivik levande. Annars hade allt varit över sekundsnabbt och många frågor hade hängt helt obesvarade i luften under kanske hundra år eller mer.
För Breivik ska ingenting av den genomlysning av hur polisen agerade som kommer att äga rum i rättssalen under nästa vecka i Oslo få minsta inverkan i bedömningen av hans omänskliga gärningar mot barn, ungdomar och vuxna människor. Där finns enligt min uppfattning inget utrymme för något som helst hänsynstagande till förmån för Breivik om en snabbare insats kanske hade kunnat rädda fler brottsoffer.