I diskussionerna om personer som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till väpnade grupper finns några återkommande, problematiska synsätt som börjat leva sina egna liv.
Några av dessa återfinns på Dagens arenas ledarsida i artikeln ”Terrorresorna måste få ett stopp”.
Evin Ismail målar upp bilden av utlandsstridande muslimer som en avpolitiserad homogen grupp bestående av psykiskt sjuka, självmordsbenägna och/eller religiösa fanatiker i avsaknad av källkritik och demokratiska värderingar.
Det finns få skillnader i de populistiska förslag som framförs på Dagens arenas ledarsida och de idéer som basuneras ut av företrädare för regeringen såväl som oppositionen i olika medier.
Sverige har genom införandet av den Nationella handlingsplanen mot våldsbejakande extremism helt adopterat den populistiska radikaliseringsteorin.
Den nuvarande regeringen visar inga tecken på att ändra inriktning.
I Storbritannien där radikaliseringsteorin väglett regeringens insatser i över ett decennium och drakoniska antiterrorlagar som efterfrågas i en svensk kontext redan realiserats, befarar säkerhetspolisen att uppemot 2000 brittiska medborgare strider i Syrien.
Metoderna är alltså till synes verkningslösa men en klar konsekvens av synsättet har blivit att ett angiverisamhälle skapats mot muslimska invånare vars mötes-, åsikts-, och religionsfrihet hotas.
Mot bakgrund av detta kan Lars Adaktusson (KD) ändå skrika ”återkalla medborgarskapet” och regeringen, med justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S) i spetsen, diskutera kriminalisering av så kallade terrorresor.
Samtliga utan att bemöda sig om att problematisera rättsosäkerheten som indraget medborgarskap och snabblagar kan innebära, eller vem som för den delen bedömer vilka som är veckans onda eller goda våldsverkare.
Gemensamt för samtliga aktörer är alltså oviljan att ta hänsyn till den historiska såväl som politiska kontext som färgar dagens ensidiga analyser.
Inte långt efter 11 september-attackerna 2001 började neokonservativa tankesmedjor och påtryckningsgrupper som Project for a New American Century torgföra radikaliseringsmodeller om muslimer där teologiska och socialpsykologiska förklaringsmodeller överbetonades.
I samma veva målade man upp de typer som radikaliserades som personer som saknar förståelse för demokratiska värderingar, vars hjärtan och sinnen var viktiga att vinna.
Även om en rad västerländska länders regeringar adopterat de populistiska och neokonservativa förklaringarna, har radikaliseringsmodellerna inte undgått kritik.
John Horgan, chef för Internationellt Centrum för Studier av Terrorism, vid Pennsylvania State University menar att orsakssambanden mellan radikalisering och terrorism är en av nutidens största myter.
Arun Kundnani, som undervisar i terrorismstudier vid John Jay College, New York, visar på att samtalet om radikalisering, förutom att osynliggöra konsekvenserna av våra länders utrikespolitik som en betydelsefull faktor, legitimerar säkerhetspolisernas rättsövergrepp.
Medborgares religiösa och politiska övertygelser blir genom dessa förslag föremål för analys, innan brott ens är aktuellt. Övergrepp som vi genom våra grundlagar ska vara skyddade ifrån.
Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan, precis som Al-Shabaab är en produkt av den USA-stödda etiopiska invasionen i Somalia.
Samma mönster av västliga interventioner eller stöd för diktaturer förklarar framväxten av islamiska militanta grupper i Libyen, Jemen, Pakistan och i Irak där en terrorgrupp som IS har sitt ursprung.
Det är inte märkligt att studier beställda av makthavare, med intressen i länderna som analyseras, präglas av en systematisk underlåtenhet att ta med den politiska verkligheten i konflikter och förtryck som man själv är en del av.
Det är däremot förvånande hur lätt aktörer i tämligen perifera länder som Sverige adopterar samma tendentiösa språk och analys.
Då Sverige adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands, hoppas vi på mer från den progressiva pressen än att den bara stämmer in i den liberala hyllningskören.