Debattinlägg

Erkänn de bortglömda kvinnorna, Nobelstiftelsen

Publicerad
NOBELPRISET ·

Ulrika Knutson om frånvaron av kvinnor bland Nobelprisvinnarna:

Kanadensiskan Alice Munro är den 13:e kvinnan som tilldelats Nobels litteraturpris på 111 år, och i de andra priskategorierna ser könsfördelningen ännu sämre ut. Många kvinnliga forskare inom till exempel fysik och kemi har genom åren förbisetts till förmån för sina manliga kollegor eller chefer. Nobelstiftelsen borde se sig själva i spegeln och visa en symbolisk medvetenhet – skapa en vitbok med till exempel monografier och utställningar för att hylla de oprisade kvinnorna, skriver Ulrika Knutson. 

Hur svårt kan det vara att hitta en kvinnlig nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin? Uppenbarligen ohyggligt svårt, en bedrift värd ett nobelpris i sig. I dessa dagar önskar man att Nobelkommittén kunde inspireras av Barack Obama som just har utnämnt ett fruntimmer till den mäktiga posten som chef för amerikanska riksbanken, Janet Yellen. Och tänk, börsen sjönk inte för det, den gick upp!

Under de 111 år som Nobelpriset funnits har sammanlagt 15 kvinnor fått priset i fysik, kemi och medicin, mot 539 män. Tre procent av pristagarna har alltså varit kvinnor.

I en intressant artikel listar National Geographic News en liten lista på kvinnliga forskare. Alla har bidragit med epokgörande upptäckter, och alla har blivit förbigångna av Nobelkommittén när deras upptäckter belönats. Ofta har priset gått till kvinnornas gamla chefer eller forskarpartners.

I två fall handlar det om atomfysik.

Mest känd är österrikiskan Lise Meitner, som 1938 flydde undan Hitler, till Sverige. Det var faktiskt i Kungälv som Meitner skrev ner den avgörande ekvationen för att förstå atomklyvningens gåta, fission. Detta hade hon funderat på i 30 år, tillsammans med Otto Hahn. Det blev han som fick Nobelpriset för upptäckten 1944.

Då satt alltså Lise Meitner som flykting i Sverige, och behandlades ganska nedlåtande av svenska forskare. ”I Sverige är det ett brott att vara kvinna”, skrev Meitner dystert till sin danske kollega Niels Bohr. Om Lise Meitners liv i Sverige kan man läsa i Hedvig Hedqvists utmärkta bok Kärlek och kärnfysik, 2012.

Den andra atomfysikern som snuvades på Nobelpris var Chien-Shiung Wu, född i Kina 1912, men verksam vid Columbiauniversitetet på fyrtiotalet. Wu var knuten till det så kallade Manhattanprojektet som låg bakom den amerikanska atombomben. Hon forskade på strålning och anrikning av uran, och bidrog till avgörande insikter om atomernas lagar. 1957 års nobelpris för upptäckten av paritetslagen gick till Wus manliga kollegor Yang och Lee. Wu blev utan, vilket sågs som skandal redan i samtiden.

Jocelyn Bell var doktorand i astronomi i Cambridge på sextiotalet när hon upptäckte pulsarer, en sorts snabbt roterande neutronstjärnor. Bell studerade teleskopbilder av stjärnorna, utskrivna på fem kilometer papper, och kunde bevisa att det verkligen rörde sig om pulsarer. Upptäckten belönades med nobelpris 1974 – till Bells chef Anthony Hewish och Martin Ryle.

När det gäller Nobelpriset i litteratur, det kanske mest prestigefulla av dem alla, är det lite ljusare. Hela 12 procent av pristagarna genom åren är kvinnor! Eftersom valet av pristagare i litteratur med nödvändighet är subjektivt, finns det ingenting som hindrar att det blir fler. Det ligger i Svenska Akademiens händer.

Jag har roat mig med att lista fem kvinnor som borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Virginia Woolf, förstås, för att hon förnyade den modernistiska prosan med charm och skärpa. Kanske Simone de Beauvoir, både för Det andra könet och för sin intellektuella självbiografi. Journalisten Gita Sereny kunde gott ha fått priset för sitt outtröttliga borrande i ondskans inre, genom böcker om män som Albert Speer och kommendanten vid Treblinka, Franz Stangl. Sereny dog förra året, så nu är det för sent. Två lysande ryska poeter, två av nittonhundratalets allra största, borde också ha fått priset, Anna Ashmatova och Marina Tsvetajeva. Det går inte att välja bara den ena. Men Nobelkommittén valde ingen.

Nobelpris delas aldrig ut postumt, och det är inget att säga om det.

Men frågan är om inte just Nobelstiftelsen har både resurser och möjlighet att lyfta fram de kvinnor som man aldrig belönat, symboliskt lyfta fram dem ur en glömska kommittén själv bidragit till.

En sorts vitbok kring förträngningen, genom monografier, utställningar och andra presentationer. Det skulle gälla både naturvetenskapliga forskare och intressanta författare. En sådan vitbok skulle kunna bli riktigt rolig att läsa!

Nobelstiftelsen och Svenska Akademien har både resurser och möjligheter –men har de viljan?

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.