Inflytelserika skribenter avgör, inte sällan på helt godtyckliga grunder, vilka som är vita och icke-vita. Nästa steg är när antirasister på eget bevåg utesluter vita ur antirasistiska sammanhang.
Jag har i snart två år med stigande förvåning sett hur man i svensk samhällsdebatt börjat använda ord som ”vit”, ”icke-vit” och ”rasifierad”. Vem är vit och icke-vit? En normalbegåvad person antar att det handlar om uppenbara egenskaper som pigment. Men så enkelt är det inte om man lyssnar på och läser de som talar om rasifiering och vithet.
Två exempel ger prov på förvirringen: Förra året skrev skribenten Elise Karlsson på SvD Kultur om vita respektive icke-vita inom kulturen. Karlsson beskrev hur ”icke-vita skapare och erfarenheter” lyfts fram på senare tid. Som exempel på icke-vita skapare nämnde hon bland andra regissören Gabriela Pichler.
Jag mejlade Karlsson och frågade henne med vilka kriterier man definierar någon som vit eller icke-vit, Är det pigment? Karlsson svarade utförligt att det handlade om ”kontext” och att personer i olika tider och i olika länder ”uppfattas” som icke-vita.
Exempelvis menade Karlsson att någon med ”mörk hårfärg men medelklasstillhörighet kan uppfattas som vitare än någon med ljusare hudfärg men arbetarklasstillhörighet.”
Alltså: icke-vit kan vara, men behöver inte vara, kopplad till faktisk hudfärg. Det är en kontextbunden tolkningsfråga.
Då inställer sig frågan vem som uppfattar Pichler, som till pigmentet är vit, som icke-vit? Är jag själv, med svart hår och föräldrar från Polen icke-vit? Är denna text exempel på en icke-vit berättelse eller åsikt? Om inte: varför och vem har avgjort vad som är den vita respektive icke-vita berättelsen?
I Gabriela Pichlers fall är det Elise Karlsson som sätter henne i det icke-vita facket. Det är Karlsson själv som definierat hudfärgernas rätta kontexter.
Ett annat exempel: Aftonbladet hade till sitt webbsända program Partiprogrammet(13/3) bland andra bjudit in Mireya Echeverría Quezada till en diskussion under temat ”Varför ska antirasister prata hudfärg?”. Echeverría Quezada berättade om begreppet rasifiering. Rasifiering beskrevs som en process där personer på grund av fysiska attribut som hårfärg, hudfärg och ansiktsform blir icke-vita. Man döms till att bli en rasifierad och icke-vit kropp av någon annan.
Ras är en ”social konstruktion” sägs det. Och visst är det så. Men vem är det förutom renodlade rasister som konstruerar mest ras i vår samtid?
Personer som Echeverría Quezada och Karlsson verkar ha glömt Berger och Luckmanns viktigaste tes från The social construction of reality: vår mellanmänskliga interaktion och språk skapar verkligheten.
Alla dessa skribenter och debattörer är inte neutrala och passiva betraktare av ett rasfixerat samhälle som de tolkar och förklarar för oss förtappade färgblinda. De skapar själva denna vår gemensamma rasfixerade verklighet. Om ras är en social konstruktion då är en samling antirasister direkt skyldiga till att konstruera ras.
Man har hamnat i sitt eget språks fälla. En form av cirkelresonemang. Karlsson hävdade att hudfärg är ”kontextberoende” och baserat på hur man ”uppfattas”.
Echeverría Quezada som är med i den rasseparatistiska (enbart för rasifierade) gruppen Rummet måste ha någon sorts objektiv definition av hudfärg som inte enbart är självupplevd. Kan en medelålders man med kritvit hud som säger sig uppfattas som rasifierad klassas som icke-vit och bli medlem? Knappast. Rasifiering är ett relativt nytt ord, men det döljer samma gamla rastankar.
Eftersom det kan, men inte nödvändigtvis behöver, handla om pigment, blir det upp till dessa skribenter att, inte sällan på helt godtyckliga grunder, avgöra vilka som är vita och icke-vita. Nästa steg är när antirasister på eget bevåg utesluter vita ur antirasistiska sammanhang.
Och inte låter man de vita antirasisterna definiera sin egen hudfärg, det sköter de självutnämnt icke-vita antirasisterna. Senaste exemplet var vice ordföranden för Rädda Barnens ungdomsförbund Jorge Londoño som skrev på Nyheter 24 att: ”Det är dags att vita antirasister äntligen släpper taget om en rörelse som alltid egentligen varit till för oss rasifierade”.
Så inte bara används motsatsparet vit och icke-vit godtyckligt. Definitionen är dessutom oerhört vag.
Alibit som dessa hela tiden har är det flyktiga samhället som hela tiden sägs sortera människor. Men de som i svensk press tycks sortera och avgränsa mest är i själva verket de som skriver om hur människor hela tiden döms till att vara icke-vita och rasifierade.
Ett rasistiskt språkbruk är inte god antirasism.