Partiledarna har fått jul- och nyårshelgerna på sig att fundera på hur regeringskrisen ska lösas. I avvaktan på det kan vi andra fundera på vilka lösningar som står till buds.

Det har sagts att centerledaren Annie Lööf (C) har en nyckelroll. Men frågan är om det inte är ett par andra partiledare som har de verkliga nyckelrollerna.

Lööf har, liksom Liberalernas ledare Jan Björklund (L), under de gångna månaderna gång på gång upprepat att utgångspunkt bör vara att man ska försöka finna en regeringslösning bland de sex partier som finns mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Dessa sex partier förfogar över 269 mandat, alltså långt fler än de 175 mandat (ja-röster och ”nedlagda” röster) som krävs för att det ska kunna bildas en regering.

Men utvecklingen så här långt visar att det är lättare sagt än gjort.

Två huvudalternativ har i praktiken prövats: en regering ledd av Stefan Löfven (S) respektive en ledd av Ulf Kristersson (M). I bägge fallen kan man, med Kristerssons terminologi, tänka sig 1, 2, 3-lösningar, dvs att regeringen förutom statsministerns parti kan bestå av ytterligare ett, två eller tre partier.

Inget av dessa alternativ har kunnat få ihop de erforderliga 175 mandaten.  

Det beror på att Löfven och Kristersson inte har samma utgångspunkt som Lööf och Björklund, det vill säga att en regering ska baseras på de sex partierna mellan extremerna.

En sådan lösning kräver nämligen att den tolereras av både Socialdemokraterna och Moderaterna. De två största partierna har hittills blockerat varandra. Socialdemokraterna har vägrat att tolerera en moderatledd regering och Moderaterna att tolerera en socialdemokratiskt ledd.

Kristdemokraterna kan i detta sammanhang ses som ett bihang till Moderaterna.

En socialdemokratisk regering som skulle få stöd av Centern, Liberalerna och Miljöpartiet skulle komma upp i 173 mandat, det fattas två.

En moderatledd regering som skulle få stöd av Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle komma upp i 143 mandat, det fattas 32.

För att lösa den knuten finns två tänkbara strategier:

• Den ena är att pröva någon annan lösning bland de sex partierna än de som hittills har prövats.
• Den andra är att inte söka lösningen bland de sex utan att bjuda in något av extrempartierna.

Om man ska söka någon lösning bland de sex finns, förutom de redan prövade, (åtminstone) två andra alternativ.

• En liten mittenregering, bestående av till exempel Centern, Liberalerna och Miljöpartiet, och som tolereras av både Socialdemokraterna och Moderaterna. En sådan har så vitt jag förstår avvisats av de sistnämnda partierna vid de sonderingar som Annie Lööf har genomfört.
• En koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. De når visserligen inte ensamma upp till de 175 mandat som krävs, men en sådan regering skulle med stor sannolikhet tolereras av både Centern och Liberalerna så den klarar sig med god marginal.

En koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna skulle kräva ett radikalt omtänkande och ett mod, som de hittills inte har visat några tecken på. De är fast i sina positioner och föredrar den andra strategin, det vill säga att bjuda in något av extrempartierna.

Det är det enda Socialdemokraterna och Moderaterna så här långt har kunnat enas om: att någon lösning inte ska sökas bland de sex partierna i mitten, utan att en regering bör bildas som förutsätter stöd (tolereras) av Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Det som lyssnar på Löfven och Kristersson kan kanske få intrycket att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna inte ska ges något inflytande. Men både Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson har gjort mycket klart att de kommer att kräva inflytande för sitt stöd.

Det är från deras utgångspunkter en fullt rimlig inställning och det finns därför ingen anledning att misstro dem på den punkten.

Åkesson har till och med sagt sig ha synpunkter på vilka partier som ska ingå i Kristersson-ledd regering för att den ska kunna räkna med Sverigedemokraternas stöd.  

Löfven och Kristersson har alltså kvar två oöppnade julklappar för Lööf och Björklund:

De kan byta det paket de öppnade redan före julafton, med en lösning bland de sex partierna i mitten, mot antingen ett som innehåller Socialdemokraterna och Vänsterpartiet eller ett som innehåller Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Enligt min mening finns det starka skäl för Annie Lööf och Jan Björklund att motstå frestelsen de kan känna att öppna något av dem – och i stället behålla den present de avslöjade för flera veckor sedan.

Jag är övertygad om att det är det paket den stora majoriteten av väljare helst önskar sig.

Men det förutsätter i sin tur att både Stefan Löfven och Ulf Kristersson tänker om. Jag menar därför att är det är de, snarare än Annie Lööf, som har nyckelrollerna i dag.

Med dessa reflektioner får jag önska åtminstone några av partiledarna ett tufft arbetspass medan vi andra firar helg – och hoppas att det ska leda till att vi alla får ett gott nytt år!