När traditionella medier stänger kommentarsfält och utmålar kritiska röster som direkta fiendestämmor, betyder de att de använder murar och taggtråd i stället för att söka dialog. Många internetanvändare har därför, i god tro, betraktat internet som en sista utpost att föra känsliga diskussioner anonymt och samtidigt nå ut till en stor skara människor. För dessa grupper kommer Expressens Avpixlat-scoop inte tolkas som annat än ytterligare en krigsförklaring mot deras rätt att uttrycka sig, skriver André Iskra Jönsson. 

Knappast någon kan ha missat Expressens ”avslöjande av näthatarna”. Expressen har tagit hjälp av Researchgruppen – med flera tidigare dömda vänsterextrema i leden – för att kartlägga och avmaskera skribenter i diverse hemsidors kommentarsfält, som valt att skriva under pseudonym. Avslöjanden om kränkande och hatfulla kommentarer har åtföljts av filmade hembesök och de anklagade har hängts ut med namn och yrke.

Förtroendevalda politiker, men även politiskt obundna privatpersoner har fastnat i nätet och utmålats som så kallade näthatare. För flera har det inneburit konsekvenser i både det sociala livet och i yrkeslivet. I värsta fall har det inneburit riktade hot.

Men om vi här tar oss friheten att zooma ut från de enskilda individerna och tala i mer generella termer, väcks givetvis frågan om vad för konsekvenser Expressens handlande får för yttrandefriheten på nätet och de politiska diskussioner som förs digitalt.

Många har i god tro betraktat internet som en sista utpost att föra känsliga diskussioner anonymt och samtidigt nå ut till en stor skara människor. Kanske var det en naiv attityd. Trots att tanken på något liknande vad som skett inte kan ha varit främmande för någon, slog ändå Expressens övertramp mot den personliga integriteten på nätet ner som en blixt. I slutändan förväntade sig nog få att en av Sveriges mediejättar skulle våga ta ett så stort steg mot övervakningssamhället, och med tydlighet manifestera att storebror även ser in i de trängsta skrevor.

Många av inläggen som avslöjats har varit oerhört korkade, stundtals chockerande.

Personligen motsätter jag mig starkt hot och trakasserier, oavsett om det sker via nätverkskabel eller på stan. Att spy ut hat utan minsta tillstymmelse till konstruktivt budskap är en melodi jag aldrig förstått mig på.

Men det till trots finner jag förståelse i att människor i Sverige upplever sig nödgade att dölja identitet för att kunna tala fritt om känsliga frågor, om än jag önskar att det inte vore så. I ett torrlagt debattlandskap, där nyansskillnaderna på ledarsidorna upplevs små, söker sig allt fler bort till alternativa sajter där en långt hårdare jargong är rådande. Här blir inte sällan konstruktiv öppen debatt utbytt mot näthat.

Internets omtalade olycksbarn har blivit ett utbrett sätt att kanalisera den ilska och frustration som råder bland grupper i samhället som upplever sig negligerade eller marginaliserade i det offentliga rummet. För dessa grupper kommer Expressens scoop inte tolkas som annat än ytterligare en krigsförklaring mot deras rätt att uttrycka sig.

I en tid då Sverige står inför en rad svåra vägskäl och debatten kring en rad frågor blivit allt mer högljudd och polariserad är behovet av en sund plattform för fritt utbyte mellan åsikter, med hederligt språkbruk och neutral moderering, skriande.

I stället har svenska medier sorgesamt nog valt en diametralt annan riktning. Genom att stänga kommentarsfält, själva bruka ohederlig retorik och utmåla kritiska röster som direkta fiendestämmor, har man bunkrat upp med murar och taggtråd i stället för att söka dialog. Medier har i egenskap av sin roll som budbärare mellan stat och folk ett ansvar att agera förebild för debattnivån och tillåta den offentliga debatten att ha högt i tak. Expressens senaste dolkstöt är tyvärr bara kulmen på ett långtgående misslyckande från mediers sida att sköta denna uppgift.

Den närmaste framtiden kommer inte bara utvisa konsekvenser för ansvariga på Expressen, utan för hela det framtida debattklimatet. En fällande dom skulle kunna innebära en brytpunkt för etablerade mediers maktanspråk över det skrivna ordet. Men oavsett utfall framöver kvarstår faktum att vill man på allvar utmana rådande verklighetsbeskrivningar som oppositionell krävs att man tar sig tiden att hålla en hög intellektuell nivå och gärna finna mod att våga underteckna med sitt namn. Det har de senaste händelserna om något lärt oss med all tydlighet.