Rapporter om misstänkta ubåtar duggade tätt för trettio år sedan. Ibland visade sig ”säkra observationer” vara sillstim, minkar och sälar samt propellerljud från en taxibåt.

Vi som var med under tidigare ubåtsjakter känner igen vissa mönster. Som på en given signal börjar det strömma in iakttagelser från allmänheten, som får oss att se ryska elitsoldater på våra skär igen (denna gång var det den fiskande pensionären Ove). Militären gör som de måste, förhör och undersöker, reagerar med andra ord professionellt.

Samtidigt framträder en rad militärer och forskare, flera med kända sympatier för ett svenskt Natomedlemskap. De backas upp av ubåtsjägare från 1980-talet samt ”säkerhetskonsulter och underrättelseexperter”, som Joakim von Braun.

Von Braun spär på ryktesfloden med att Säpo försöker få koll på alla vilande spioner som ryska staten under falsk identitet har skickat till Sverige och fortsätter: ”Sannolikt rör det sig om en Triton-NN, en topphemlig rysk miniubåt som elitförbandet Spetsnaz har tillgång till.”

Sten Tolgfors, som fick avgå på grund av Saudiaffären, nu lobbyist, ökar på hotbilden, tillsammans med ännu en militär expert, från Kungliga krigsvetenskapsakademien: ”Rysk revanschism kan leda till ökat kärnvapenhot”. Dagens Nyheter ansluter sig i en ledare som uppmanar oss att upplåta mark till Nato.

Ett annat känt mönster är att militära källor läcker till SvD och endast SvD, som på 1980- och 90-talen. ”Det är på riktigt nu”, konstaterade SvD:s Mikael Holmström och antydde i Agenda att det enligt hans källor inom militären rörde sig om en ”skadad rysk ubåt”.  Han menade också att det förekommit radiotrafik mellan en sändare i Stockholms skärgård och den ryska flottbasen Kaliningrad.

Endast en av dessa experter talar om den större strategiska bilden:

”Med tanke på det nära samarbete som Sverige har med Nato kan Ryssland inte bortse från att det ligger Nato-ubåtar i den svenska skärgården som kan anfalla”, säger Försvarshögskolans Stefan Ring.

New York Times var inne på samma linje 19 oktober: ”Militärt utmanande risktagande i Östersjön har stigit till nästan kalla kriget-nivåer, då Nato har spridit ut ytterligare styrkor till området och Ryssland har trappat upp militärövningar utmed sina gränser.”

Till skärpningen av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har vi dessvärre själva också bidragit.

Bland stegen mot ett närmare samarbete med Nato var det så kallade värdskapsavtalet den 4 september i år det allvarligaste. Det öppnar för möjligheter till militär närvaro för Natotrupp på svensk mark samt skattebefrielse för amerikansk militär.

Till omvärldens bild av Sveriges militära åtaganden hör också att Försvarsmakten den 13 oktober bjöd in en ubåt från Natolandet Holland till övning i svenska vatten i samband med övningen Northern Archer.

Gräver man djupt på Försvarsmaktens hemsida finner man också att Sverige som enda icke-Natoland den 6-17 oktober deltog med JAS-plan i ”Europas största militärövning”, Joint Warrior 14-2, tillsammans med 14 Natoländer. Syftet var att ”förse Nato och dess allierade styrkor med en mångfacetterad krigsmiljö som förberedelse för globala operationer”.

Sveriges nya regering har lyckligtvis uppmanat oss till att hålla huvudet kallt samt uttalat förtroende för Försvarsmaktens ansträngningar, men också krävt öppenhet och redovisning.

Till Natoanhängarnas förvåning och förbannelse har Stefan Löfven dessutom sagt att lugn och ro i närområdet skapas genom dialog och förtroende, ”det som Olof Palme en gång pratade om; en gemensam säkerhet”.

Fakta och politik måste ha företräde framför propaganda och militära insatser.