Ekosystemen brakar samman under den gränslösa exploateringen av naturresurser och människor för fåtalets miljardvinster.

100 företag står för 70 procent av alla utsläpp globalt.

Få kan ha missat att läget är akut.

Vi har en ekonomisk elit – enstaka procent av jordens befolkning – som står för utsläpp hundratals gånger större än en arbetande europé och tusentals gånger större än en arbetare i det globala syd.

Trots detta pratar vi nästan uteslutande om vanliga människors konsumtion. Vi pratar klimatångest och ”de vuxnas ansvar”, som om det är fattigpensionären Berit, 69 år eller 34-åriga undersköterskan Hekmat som orsakat klimatkrisen.

Vi kan inte lösa klimatkrisen med moralism. Låt oss därför slå fast följande: Sannolikheten att miljarder människor samtidigt börjar göra de rätta valen och dessutom kontinuerligt är närmare noll.

Samhället saknar idag förutsättningar för att alla ska kunna välja miljövänligt. Tänk till exempel på lågavlönade i glesbygd som saknar kollektivtrafik eller möjlighet att köpa elbil.

Faktum är att privata livsval i sig aldrig har förändrat samhället, det är när vi också har organiserat oss för förändring som demokratiska genombrott skett.

Bara om själva valmöjligheten att smutsa ner, förstöra och skada plockas bort kan de nödvändiga utsläppsminskningarna (kanske) ske.

Flygskam kommer inte i sig att halvera flygandet, däremot skulle drastisk progressiv flygskatt eller flygransonering kunna göra det.

Konsumentskam kommer inte heller räcka långt, däremot har koldioxidskatt potential. Liksom ett upphävande av fulhandelsavtal som uppmuntrar klimatskadligt internationellt utbyte av varor.

Vi kan inte bara prata om det här längre. Det är hög tid för förbud, reglering och beskattning. Varför vågar vi inte ställa de nödvändiga klimatkraven?

Naturvetenskapen säger att vi ska minska utsläppen, men den svarar inte på frågan om hur. Det måste nya klimatrörelser, radikala miljörörelser, fackföreningar, vänsteraktiva och feminister göra.

Förändringen kommer inte att komma som en skänk från ovan. Politiker kommer inte att erbjuda lösningar på ett tillfredsställande sätt. En kommer att prata om kärnkraft, en annan om individens konsumtionsvanor – och en tredje kommer att snacka kollagringsmetoder.

Klimatrörelsen kan inte bara hänvisa till naturvetenskapen, den måste också vara politisk och driva på underifrån. Klimatrörelsen har uppnått en kritisk massa och energi – och det är fantastiskt – men nu måste vi ställa konkreta krav.

Om inte riskerar vi att köra fast i moralfilosofiska upprepningar och tappa momentum. Lyckligtvis finns det mängder av internationella rörelser som vi i Sverige kan inspireras av och utveckla samarbeten med. 

Vi måste byta ut de nuvarande politikerna mot människor som drivs av passionerad aktivism för klimat och social rättvisa.

För att klimatomställningen ska vara möjlig måste den vara rättvis. Den ska vara hård mot de hårda klimatförstörarna, och mjuk mot de som varken haft makt över utvecklingen eller gynnats av den.

Den som haft muskler att slå sönder hela huset ska bidra mest under återuppbyggnaden – inte den som lämnat kaksmulor på köksgolvet.

En omvänd ordning skulle innebära att vi inte minskar de stora utsläppen utan gör förändringar på marginalen – och det duger inte om vi ska leva upp till Parisavtalet.

Samhället måste också våga göra saker som är tabu under nyliberalismen; bygga upp en samhälleligt ägd grön industri som bygger solceller och vindkraftverk, klimatanpassar bostäderna och bygger ut järnvägen.

Expropriera de stora utsläpparna och ställ om verksamheten enligt planetens förutsättningar. Avveckla fossilindustrin och erbjud de arbetare som får gå en möjlighet till nya gröna jobb alternativt en generös omställningsplan.

Gör det som krävs för att minska utsläppen, även om det utmanar kapitalintressena.

Få politiker vågar i dag göra det. Inte ens Vänsterpartiet som har blivit ett pragmatiskt vänsteralternativ. Miljöpartiets styrelseproffs – förlåt, språkrör – Per Bolund och Isabella Lövin har inga ambitioner överhuvudtaget att utmana fossilkapitalet och nyliberalismen.

De verkar ovilliga att lära sig något av Bernie Sanders eller Jeremy Corbyns gröna socialistiska lyskraft.

Tyvärr finner vi inte heller det modet hos rörelser som Fridays for future eller Extinction rebellion heller. De tycks ha valt strategin att tala i de mest allmänna och moralfilosofiska termer och undvika att ställa konkreta radikalpolitiska krav som utmanar nyliberalismen.

Kanske tror man att politiken är politikernas ansvar, att när förnuftet kommer ikapp uppstår de nödvändiga konkreta reformerna – eller så är man rädd för att stöta bort allmänheten.

Men det är ju nu det finns momentum och öppenhet för tidigare otänkbara krav! Den stora faran är att människor tröttnar och stöts bort om rörelsen inte förmår röra sig framåt.

Det är dags för rörelsen att bli djärvare i sina krav och strategier. För vem ska annars formulera en radikal klimatagenda?