2013 fick 28-åriga Fang Hui en del av sin systers lever. Här visar hon sitt ärr. Det sas då att Kina gjorde sig allt mindre beroende av fångar för organtransplantationer. Men nya rapporter påstår något helt annat. Foto: Ng Han Guan/AP/TT
Debattinlägg

”Organstölder i Kina kostar mängder av liv”

Publicerad

ORGANTRANSPLANTATION · ”Hemlighetsmakeriet har dock inte hindrat sjukhusen att skryta om hur många sängar för transplantationspatienter de har”, skriver Hans Bengtsson.

Om debattören

Hans Bengtsson
Journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

– En av de största mörkläggningarna i mänsklighetens historia.

Det säger Ethan Gutmann, amerikansk undersökande journalist som i flera år undersökt uppgifterna om organstölder från människor i Kina. Detta har han skrivit om i boken ”The Slaughter”.

Han inledde sina efterforskningar efter att ha läst rapporten ”Bloody Harvest” av människorättsadvokaten David Matas och före detta utrikespolitikern David Kilgour, båda från Kanada.

De började granska anklagelserna om omfattande organstölder i kinesiska fångläger, kopplade till den kinesiska transplantationsindustrin, som började sippra ut från Kina under 2006.

Matas, Kilgour och Gutmann har sedan gått samman och utrett anklagelserna vidare. Nyligen presenterade de en uppföljande rapport med namnet: ”Bloody Harvest/The Slaughter – an update”. I den har de särskilt inriktat sig på hur stor kapacitet det finns för organtransplantationer i Kina.

De nya resultaten är slående – på ett sätt som får det att vända sig i magen.

De tre utredarna har hittat över 800 sjukhus runt om i Kina som utför transplantationer. Den totala kapaciteten ligger mellan 60 000 och 100 000 transplantationer årligen.

De som mördats för att förse denna kinesiska handel med organ är framför allt utövare av meditationsmetoden falungong men även andra samvetsfångar, såsom tibetaner, kristna och uigurer.

Ingen har gett sitt medgivande till att donera organ.

Den största svårigheten med att utreda anklagelserna om organstölder ligger i mörkläggningen Gutmann talar om.

Hemlighetsmakeriet har dock inte hindrat sjukhusen att skryta om hur många sängar för transplantationspatienter de har, eller att marknadsföra verksamheten online.

Vill du byta lungor: hosta upp 150 000 dollar. Ett nytt hjärta pumpar för samma pris. En ny lever går på 130 000 dollar, och en ny njure på drygt 60 000 dollar. Vill du förbättra synen kostar nya hornhinnor kring 30 000 dollar.

Normalt ges fängslade falungongutövare ingen medicinsk omsorg på kinesiska fängelser.

Tvärtom har det kommit otaliga vittnesmål om hur fångvaktare misshandlar, torterar och på andra sätt ödelägger deras hälsa. Men åtskilliga falungongutövare som blivit fria efter fångenskap har berättat att de upprepade gånger fick lämna blodprov.

Dessa ska enligt utredarna ha tagits för att kontrollera om deras organ matchade en transplantationspatient någonstans i Kina.

Och organtransplantationerna slår på ett sällsynt cyniskt sätt två flugor på en gång.

Dels dödar man falungongutövare, i enlighet med Jiang Zemins (dåvarande partichef som 1999 inledde förföljelsen) ambitioner att utrota metoden, dels drar de in stora pengar till sjukhus och andra berörda instanser.

De första uppgifterna om organstölder i Kina kom under år 2006 från visselblåsare inom, eller med insyn i, transplantationsverksamheten.

Sedan dess har Matas och Kilgour, och sedermera även Gutmann, slitit hårt för att sprida ljus i detta mörker, men det finns fortfarande mycket att blottlägga.

Nu är det dags för ansvarskännande svenska politiker, journalister, jurister, människorättsaktivister med flera, att på allvar börjar gräva i denna smutsiga grop, så att vi så småningom ska kunna se vad som döljer sig i den.

Då kan vi ställa de ansvariga till svars för brotten, och förhindra att fler oskyldiga liv offras för Kinesiska kommunistpartiets bristande respekt för människoliv.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.