Det ramaskri som utbrutit med anledning av nyheten att Jula av misstag har använts sig av ett amerikanskt digitalt verktyg vid en tjänstetillsättning, och där uppgivandet av ras och etnicitet ingick, sätter fingret på den närmast hysteriska färgblinda antirasism som har kommit att bli en central kärna av svenskheten och därför delas av både höger och vänster, och som om möjligt håller på att bli alltmer extrem i skrivande stund.
Det handlar om en panisk skräck för all form av statistik som handlar om något annat än kön, ålder och delvis också klass – tre kategorier där Sverige tvärtom ligger i absolut framkant globalt sett vad gäller att föra statistik om dessa.
Problemet är att denna närmast hatiska attityd till data och siffror som rör ras och etnicitet, men också språk och religion, och som säger sig emanera från en radikal antirasistisk position, i grunden bygger på både okunskap och rent tyckande utan fakta i sak.
Flertalet länder på jorden för nämligen idag statistik om ras, etnicitet, språk, religion och minoritetstillhörighet av olika slag – det gör till exempel vårt grannland Finland: annars skulle det vara omöjligt att exempelvis tillgodose de svensk- och samisktalandes rättigheter där.
De gör också detta utifrån en princip och en metod som brukar kallas jämlikhetsdata, och som bygger på både frivillighet, anonymitet och självkategorisering.
Det var just ett jämlikhetsdataformulär av amerikanskt snitt som Jula uppenbarligen hade använt sig av utan att veta om att frågor om ras och etnicitet ingick.
Det handlar med andra ord inte om att skapa register över invånare i landet som kan identifieras ner på individnivå, utan om att generera helt anonymiserade data som kan användas i arbetet för att motverka diskriminering och främja jämlikhet och likabehandling, och där människor själva har kategoriserat sig utifrån hur de identifierar sig.
Samtidigt har endast ett fåtal länder i världen ett folkbokföringsregister över samtliga sina invånare såsom Sverige och de andra nordiska länderna har.
I den svenska folkbokföringen är vi alla från födseln registrerade och kategoriserade för alltid utifrån exempelvis kön och svensk och utländsk bakgrund, det vill säga är det någonstans i världen där registrering av medborgarna förekommer så är det just i Sverige och i ett mindre antal länder därtill.
Dessutom har stat och myndigheter redan från början bestämt vilka kategorier vi ingår i, utan att fråga hur vi själva identifierar oss.
Det är betecknande att i dagarna har även Stadsledningskontoret i Stockholms stad föreslagit att avskaffa all form av statistik ens om utrikesfödda och inrikesfödda chefer, med hänvisning till att det är förbjudet att registrera ras och etnicitet.
Detta förslag som säkerligen kommer att gå igenom, bygger med andra ord på okunskap och motiveras av färgblinda antirasistiska känsloyttringar som vägrar ta till sig fakta i frågan.
Det går också att fråga sig om det faktum att endast 2,5-3 procent av Stockholms stads tusentals kommunala chefer är födda i Afrika, Asien och Sydamerika har med saken att göra?
Det vill säga – bakom den färgblinda antirasism som fullständigt dominerar i Sverige, och som säger sig tala för och värna om minoriteterna, hittas snarare en vägran att just ta fram siffror på hur extrem underrepresentationen egentligen ser ut vad gäller exempelvis gruppen med utomeuropeisk bakgrund liksom hur extrem både boendesegregationen och arbetsmarknadssegmenteringen har blivit i Sverige utifrån utomeuropeisk bakgrund.
Indikationer tyder nämligen på att situationen för invånare med utomeuropeisk bakgrund är mer extrem och värre just i Sverige än i de allra flesta andra västländer.
Bakom den färgblinda antirasistiska vreden döljer sig med andra ord snarare en vilja och en önskan att bevara status quo och en vägran att ta till sig att även i Sverige betyder ras något trots självbilden av att vi sedan länge har lämnat rastänkandet bakom oss.