Barn och plast är en vanlig men dålig kombination. Plast innehåller ofta många farliga kemikalier och förorenar våra hem.

Plast hittar vi på många ställen i barns vardag. De flesta leksaker är gjorda av plast. Maten vi handlar är ofta förpackad i plast. Vi tillagar den i plast, när vi använder teflonpannor.

I vardagsrummet dominerar ofta hemelektronik med massor av detaljer i plast omslutna av höljen, också i plast. Plast innehåller farliga kemikalier som frigörs till inomhusluften. Vi och våra barn är marinerade i farliga kemikalier.

Att plast innehåller många farliga ämnen bekräftas i en rapport från Kemikalieinspektionen, publicerad tidigare i år.

Myndigheten redovisar att de femton vanligaste plasterna tillsammans innehåller 117 ämnen som kan framkalla cancer, skada arvsmassan och/eller fruktsamheten. Dessutom finns det mer än 570 andra farliga ämnen.

Den bästa plasten innehåller ”bara” 21 farliga kemikalier, den värsta innehåller 188.

I boken ”Makt plast gift & våra barn” beskriver jag vilka farliga ämnen som finns i vilka typer av produkter och hur vi kan skydda barnen. På föreläsningar möter jag många oroliga föräldrar, förskolepersonal, mor- och farföräldrar.

De flesta är helt fokuserade på vad de kan göra för att skydda barnen bättre. Andra, mer skeptiska, undrar varför skadorna inte syns om kemikalierna är så farliga som jag säger. Svaret blir att skadorna tyvärr faktiskt syns.

SVT rapporterar om skador på pojkar som kan komma att försämra förmåga att få barn.

En av många väl ansedda forskare på området, svenske Carl-Gustaf Bornehag kopplar i en färsk studie ihop farliga kemikalier i plast med förändringar på pojkars könsorgan. Förändringar som är kopplade till försämrad fruktsamhet i vuxen ålder.

Att mäns sperma, såväl kvantitet och kvalitet, har försämrats, vet vi också.

Plast är hård om inte mjukgörande kemikalier tillsätts i produktionen. Plast blir mer användbar om den kan göras mjuk. Mjukgörande ämnen kan ha flera farliga egenskaper. Några har förbjudits. Då byter plastindustrin ut den mot en annan, ännu inte förbjuden, men farlig kemikalie.

Det är svårt att förstå varför plastindustrin får fortsätta använda giftiga kemikalier i vardagsprodukter. Många tror att det som finns i butikerna, är godkänt och säkert. Så är det inte alls, även om den politiska ambitionen finns.

Arbetet med att förbjuda farliga ämnen tar lång tid. För värstingen bland mjukgörande ämnen, DEHP, har arbetet pågått i tjugo år. Ämnet används fortfarande, inte i leksaker men bland annat inom vården.

Att arbetet med att förbjuda farliga ämnen behöver skyndas på, råder det ganska stor enighet om. Men processen är trög. För att skynda på arbetet bör lagstiftarna förbjuda kemi- och plastindustrin att fortsätta mörka.

När jag i leksaksaffären vill veta vilka kemikalier som finns i plastdockan eller legobitarna barnbarnen har önskat sig, har jag mycket begränsad rätt att kräva svar.

Men det är inte bara enskilda konsumenter som nonchaleras. Under min tid som generaldirektör på Kemikalieinspektionen behövde myndigheten vid flera tillfällen informera och varna utifrån ny kunskap om farliga ämnen på marknaden.

Som när vi 2004 uppmanade regeringen att driva ett förbud mot det miljöfarliga, cancerframkallande och fruktsamhetsstörande ämnet PFOS. Tyvärr tvingades vi famla oss fram, för inte ens myndigheten hade rätt att kräva uppgifter om innehåll i vanliga varor.

Kräv att kemi- och plastindustrin ska vara öppna och tillverkarna ska tala om vilka kemikalier som finns i varor. Då blir det inte lika lätt att fortsätta pumpa ut farliga kemikalier i barnens vardag.

Det gör det också möjligt för myndigheter att spåra upp och varna för farliga produkter på marknaden. Och för oss konsumenter blir det möjligt att välja bort gifterna och skydda barnen i avvaktan på förbud.

Rachel Carson varnade för tyst vår, när gifter spreds i naturen på 60-talet. Nu, drygt 50 år senare, är det hög tid att bryta plast- och kemiindustrins tystnad.

Det är våra barn och deras framtida barn det handlar om.