Försvaret kämpar ju i enlighet med Breiviks önskemål för att han ska betraktas som fullt medveten om vad han gjort och att han alltså inte varit psykotisk. Därför kommer från försvarets sida att föras bevisning om att det finns fler än Breivik som omfattas av den uppfattning Breivik företräder och att Breivik alltså inte kan betraktas som en udda och ensam figur. Men denna bevisning är ointressant för målet och det är ordförandens roll att sätta gränser för det utrymme Breivik tar, skriver Sven-Erik Alhem, som följer Breivik-rättegången för SVT Debatts räkning.

Breivik har under den allra första huvudförhandlingsdagen sagt att han erkänner gärningarna men att han ändå inte är beredd underkasta sig straffansvar. Han har nämligen åberopat nödvärn enligt en, som jag ser det, uppenbart märklig föreställningsvärld. Det får uppfattas vara något av en utvidgad putativ nödvärnsinvändning, dvs Breivik anser sig ha haft rätt att gå till anfall i en krigssituation mot mångkulturism som han uppfattat som ett hot mot hela det genuina norska samhällssystemet. Ett synnerligen verklighetsfrämmande synsätt som därtill måste kännas i hög grad kränkande för de många överlevande brottsoffren och för de många anhöriga till alla de dödade.

Först under andra rättegångsdagen kommer han få utveckla vad han närmare avser. Försvaret kämpar ju i enlighet med Breiviks önskemål för att han ska betraktas som fullt medveten om vad han gjort och att han alltså inte varit psykotisk. Därför kommer från försvarets sida att föras bevisning om att det finns fler än Breivik som omfattas av den uppfattning Breivik företräder och att Breivik alltså inte kan betraktas som en udda och ensam figur.

När det gäller att tillåta den som är tilltalad för allvarliga brott att själv berätta om motivbilden är det vanskligt – men samtidigt ibland nödvändigt – att som ordförande dra upp gränslinjerna för hur mycket utrymme som den tilltalade ska ges i processen. Den tilltalades egen berättelse kan t ex vara av värde för bedömningen av dennes psykiska status.

Att tillåta bevisning med vilken avses styrka att bisarra uppfattningar förekommer hos fler än Breivik känns för mig vara långt ute i periferin. Det borde vara ointressant för målet att styrka något sådant. För mig skulle sådan bevisning vara av beskaffenhet att inte böra tillåtas på samma sätt som om Breivik gjort gällande att han inte var skyldig eftersom han befann sig på månen vid tidpunkten för gärningarna och önskade föra bevisning därom. Vad som är uppenbart orimligt eller för den delen allmänt veterligt bör med andra ord lämnas utan avseende och bevisning med ett sådant bevistema inte tillåtas. Även om Breiviks försvarare vill fokusera på frågan om Breivik varit tillräknelig eller inte vid tiden för brotten borde alltså, som jag ser det, den här udda typen av bevisning inte tillåtas i målet. Det måste rimligen kunna anses allmänt känt att det finns många fler än Breivik med mer eller mindre verklighetsfrämmande uppfattningar om t ex mångkulturism och islam, vilket inte har någon som helst faktisk betydelse för bedömningen av Breiviks gärningar. Därför borde bevisning i detta avseende alltså inte tillåtas.

Ordförandens roll i processen är extremt viktig i målet. Att å ena sidan se till att också Breivik får en rättvis rättegång och får komma till tals i rimlig omfattning samtidigt som bara det som är relevant och adekvat för bedömningen av gärningarna i subjektivt och objektivt hänseende tillåts avhandlas.

Och än har vi bara sett början. Redan dag två kommer ordförandens roll bli tuffare enligt min bedömning. För ordföranden har naturligtvis större anledning att vara på sin vakt när Breivik ska börja tala än när åklagarna i sina objektiva roller beskrivit bakgrunden till åtalet.

Och avslutningsvis när det gäller presskonferens tycker jag att en sådan skulle kännas mest relevant först efter avslutad huvudförhandling.