I dag erkänner regeringen staten Palestina. Redan i regeringsdeklarationen den tredje september gavs en avsiktsförklaring om att erkänna Palestina som stat. Efter kritik från oppositionen modifierade statsministern erkännandet till att gälla vid ”lämpligt tillfälle”.
Det nordiska statsministermötet blev detta tillfälle. Finland, Danmark och Norge hoppade inte på tåget. Regeringen anser att man påskyndar utvecklingen mot en tvåstatslösning, genom att ”stärka den svagare parten”. Jag anser att erkännandet av Palestina som stat nu är fel.
Den palestinska myndigheten (PA) har inte kontroll över sitt territorium. Detta är det viktigaste folkrättsliga motargumentet mot att erkänna
Palestina som stat. Även folkrättsexperter anser regeringens drag som ”symbolpolitik”.
Länder som Taiwan och Kurdistan, som har kontroll över sitt territorium, har inte erkänts av Sverige. Palestina består av två områden, varav det ena – Gaza – styrs av en islamistisk grupp, Hamas.
Hamas är terrorlistat av EU. Sverige har förpliktat sig att bedriva en gemensam utrikespolitik med EU. Erkännandet är ett avsteg ifrån denna förpliktelse. Hamas erkänner inte Israels rätt att existera oavsett gränser och anser att judar ska dödas var än de påträffas enligt sitt program.
PA hoppade av fredsförhandlingarna i våras. Istället bildade PA en enhetsregering med Hamas, som några veckor senare startade raket- och missilbeskjutning över Israel. Attackerna ledde till det 50 dagar långa och förödande kriget i somras. Något övertagande av kontrollen över Gaza har inte PA gjort. Nyval planeras inte.
Margot Wallström i DN idag ställer bara krav på PA ”inrikes”, som att bekämpa korruption, respektera medborgerliga rättigheter. Men avseende den palestinska myndighetens politik mot Israel ställer regeringen inga krav. PA:s hets i media ligger inte långt ifrån Hamas.
Detta känner israelerna till och har inte stärkt deras tro på PA:s fredsvilja. PA är inte berett att rucka på sina krav som till exempel att alla palestinska flyktingar i oändliga led, ska vid en fredsuppgörelse få ”återvända” – inte till den palestinska staten – utan till Israel.
De gränser som ska erkännas är de som rådde före Sexdagarskriget 1967. Inte en enda israel ska få bo kvar i den palestinska staten.
PA vill inte erkänna Israel som en judisk stat. Men FN-resolutionen 1947 om delningen av mandatområdet Palestina, föreskriver en delning i en judisk och en arabisk stat. Det borde inte vara kontroversiellt.
Margot Wallström anger Israels bosättningspolitik som skäl för erkännandet. Kritik mot Israel för dess bosättningspolitik är rimligt, men det duger inte som skäl. Bostäderna sker på redan befintliga bosättningar nära Gröna Linjen (1967 års gränser) på område C som Israel enligt Osloavtalet kontrollerar. Husen tar upp cirka två procent av Västbankens territorium.
Det enda sättet att uppnå en tvåstatslösning är genom förhandlingar mellan parterna.
Den plakatpolitik som regeringen nu bedriver, löser inte de kontroversiella frågorna i denna konflikt.