Ola Nevander anser i sin debattartikel på SVT Opinion att jag rycker på axlarna åt Konjunkturinstitutets larm om en nära förestående krasch av den så kallade bostadsbubblan.
Skälet för denna min reaktion är att institutets enda argument består av att bostadspriserna stigit oavbrutet i tio år.
För att åstadkomma sin krasch har Nevander lagt till en kraftig räntehöjning och en uppbromsning av realekonomin. Mycket riktigt börjar då bostadskostnaderna att stiga med betydande konsekvenser för konsumtionsförmågan hos skuldsatta ägare av villor och bostadsrätter.
Troligen faller också priserna. Dessutom skulle andra otrevliga saker hända: kronan skjuter i höjden och exportnäringen hamnar i kris.
Men Konjunkturinstitutet har inte använt ett sådant scenario för att belägga sitt påstående om en bubbla som ska brista.
Det skulle i så fall ha väckt stor förvåning att KI började leka centralbank i ett läge då Sveriges Riksbank för en penningpolitik som tvärtom försöker dämpa kronans uppgång och öka inflationstakten.
Ola Nevander retirerar sedan en smula och ersätter sin kraftiga räntehöjning med en mer långsiktig återgång till vad han kallar ”normala räntenivåer”, dock försiktigtvis utan att precisera vad det betyder.
Naturligtvis kan räntorna bli högre än idag men ingen vet när och hur mycket. Men man kan vara ganska säker på att det kommer att ske i små steg och ta tid.
Och vad det betyder för efterfrågan på bostäder och deras prisbildning kan man bara spekulera om.
Det enda vi vet är att så länge den allvarliga bristen på bostäder består kommer människor att vara beredda att betala så mycket de förmår för att få bo enligt egna önskemål och behov.
Den tioåriga prisstegringen är inget monetärt fenomen utan resultatet av en marknad i svår obalans.
Men i ett avseende kan denna obalans minskas. Allt fler talar nu om att avdragen för skuldräntor borde slopas. De utgör inte bara en dyr subvention till en viss typ av boende (liksom innehav av bilar, båtar och annan konsumtion som sker med lånade pengar) utan bidrar också till prisfesten för villor och bostadsrätter.
Men avdragen får inte sänkas för snabbt. Låntagarna måste få rejält med tid att anpassa sig till kostnadsökningen, de djärvaste anger 10 år som uthärdligt.
För alla dem som inte har stora inkomster av kapital handlar det om en skattereduktion, bestämd till 21 procent av den årliga ränteutgiften.
Den som lånat 3 miljoner till 3 procents ränta får således nära 19 000 kr av staten för ränteutgiften på 90 000. (Vid 5 procents ränta blir bidraget 31 500 kr.)
Utspridd över 10 år borde kostnadsökningen vara möjlig att uthärda (även om boräntorna stiger) utom för dem som aldrig borde ha lånat dessa belopp.
Kommer då en sådan reform att påverka efterfrågan på villor och bostadsrätter så att priserna slutar stiga eller till och med faller?
Min gissning är att det kunde inträffa under förutsättning att reformen kombineras med en effektiv skärpning av villkoren för lånens amortering.
Det enda säkra är att statens finanser skulle förbättras. Vi lär emellertid få vänta på svaret.
Av Riksdagens åtta partier är sex helt ointresserade av att ens diskutera frågan. Inte heller Ola Nevander gör det.