Eftersom somliga fortfarande argumenterar som om denna akademi skulle kunna förnya sig själv och bli ”modern”, vilket ter sig tämligen besynnerligt i mina ögon, följer här fem starka skäl för att lägga ned den tynande ”jämmerliga hop”, så att vägen till något i sanning nytt kan öppna sig.

1) De nu kvarvarande tio ledamöterna har såväl aktivt som passivt gett uttryck för att inte vara i stånd att förstå och ta till sig allvaret i att många kvinnor blivit ofredade på en arena som har finansierats av Akademien.

2) Prisernas omfång och storlek, vilka genom årtionden har delats ut av en självutnämnd och inte alltid särskilt omdömesgill grupp, förvrider allvarligt hela landets litterära kulturliv och påverkar detta negativt.

3) Makten att i form av Nobels litteraturpris belöna en av de mest framstående författare som skrivit ”det utmärktaste” under resp. år har Akademien, på Nobelstiftelsens uppdrag och utan dess inblandning, tagit själv.

Många konstnärer och vetenskapsmän/-kvinnor har rest allvarliga tvivel i förhållande till möjligheten och vantron i att överhuvudtaget kunna förläna ett sådant pris åt någon enskild.

Priset i sig utgör snarast en skymf av världslitteraturens mångfald och icke-hierarkiska gestalt i en globaliserad tid. ”Endast marketingavdelningar skulle ta skada om priset utgår.”

4) Akademiens milt sagt konfliktskapande historia, och dess mångåriga korruption i egendomsförvaltningen har i kombination med oförmågan att krishantera de sexuella ofredanden gjort det nästintill omöjligt att på lång tid återskapa förtroendet hos en tämligen enhällig internationell (högst upplyst) opinion som allaredan har sjuk- och dödförklarat patienten.

Principen att ledamöterna själva, utan någon som helst offentlig insyn, utser nya ledamöter på livstid utgör i sig en inbjudan till fortsatt kamaraderi och nepotism.

5) Den människo- och kvinnosyn som somliga av Akademiens ledamöter har uttryckt, medan andra har tigit därom, befläckar inte bara enskilda ledamöters rykte utan hela Akademien. Värre är att man därmed även grundläggande skadar anseendet hos samtliga övriga vetenskapliga akademierna.

Även de övriga Nobelprisernas symboliska värde sjunker kraftigt.

... ... ...

Att sätta sin tro till en stadgeändring och låta de nuvarande ledamöterna utse sina nya stolskamrater förefaller därför ytterst märkligt. Utgör det helt enkelt en maktfullkomlighet där man trots allt bara rycker på axlarna?

Med tanke på uppdraget att främja det (utrotningshotade) svenska språket och dess litterära konst framstår endast konstruktionen av en annorlunda ny akademi såsom meningsfullt, gärna med bistånd från Vitterhetsakademien och Vetenskapsakademien. Det råder knappast brist på personer med stora färdigheter härvidlag i landet.

Dessa skulle kunna rotera på olika uppdrag, i likhet med andra akademiers transparenta funktion.

Läslusten och skrivkonsten skulle i en ny akademi få den uppskattning de förtjänar.

Respekten för svenska tolkningar av världslitteraturen skulle kunna återuppstå. Kan man få lov att först begrava och sörja denna döende sociala kropp ”på ett respektabelt sätt” innan något nytt kan uppstå ur ruinerna?