Veckans Uppdrag granskning handlade om förlegad kvinnosyn i några av Sveriges mest inflytelserika moskéer. Feministiskt initiativ menar att detta varken är en kvinnofråga, en fråga om islam – eller ens religion. Men politiskt tryck tvingade Svenska kyrkan att acceptera kvinnliga präster och homovigslar. Varför skulle vi vägra diskutera liknande frågor inom islam? skriver Uppdrag gransknings Nadja Yllner, Nils Hanson, Sanna Klinghoffer och Lisa Jarenskog i en replik.
Uppdrag Granskning har inte pekat ut islam som den enda religion där det finns kvinnoförtryck, vilket Julia Bahner och Gudrun Schyman från Feministiskt initiativ hävdar i en artikel på SVT Debatt. Vi har granskat vilka värderingar som sprids från några av Sveriges mest inflytelserika moskéer.
Med hjälp av dold kamera och två muslimska kvinnor visade vi att flera rådgivare anser:
● Att en kvinna under vissa förhållande ska acceptera att hennes man tar sig en andra hustru.
● Att en kvinna ska undvika att gå till polisen om hennes man slår henne.
● Att hon är skyldig att ställa upp på sex med sin man om hon inte har mens eller är sjuk. Till och med då hon blivit slagen har mannen rätt till hennes kropp.
Feministiskt initiativ säger att detta missförhållande inte är en kvinnofråga, inte heller en fråga om religion. De säger att det är ett övergripande samhällsproblem – och försöker därmed legitimera sin egen tystnad.
Vi anser tvärtom att det i högsta grad är en kvinnofråga. Och så länge män rättfärdigar en förtryckande kvinnosyn med hjälp av hänvisningar till Koranen blir det också en fråga om tolkningstraditioner inom islam. Att detta inte skulle vara värt att belysa, på grund av att det finns kvinnoförtyck även i andra religioner och i andra delar av samhället, är ett resonemang som i våra öron framstår som absurt.
Vi har tidigare gjort program om Jehovas vittnen, Svenska kyrkan och Counterjihad-rörelsen. Behöver vi berätta det för att rättfärdiga ett program om svenska moskéer? I Bibeln står det ”kvinnorna ska underordna sig sina män” – måste vi berätta det när vi talar om Koranen?
När vi granskar moskéernas budskap tar vi dem på allvar. Att inte ta diskussionen av rädsla för att framstå som islamofober gagnar ingen.
En av grundpelarna i de mänskliga rättigheterna är rätten att bestämma över sin egen kropp. Om alla religiösa samfunds budskap var att denna rättighet också gäller kvinnan, skulle det få stor betydelse även i kampen mot hedersförtrycket.
Kvinnorna med dold kamera var påhittade, men de finns också på riktigt. Vi har träffat många av dem. De tror på samma Gud som männen som förtrycker dem, men de anser att Koranen ska tolkas annorlunda. Många vill själva föra sin talan, men för de mest utsatta är det omöjligt. De vågar inte ens visa sig på bild, och de känner sig svikna av svenska politiker som inte vill göra deras röster hörda.
Det var det politiska trycket som tvingade Svenska kyrkan att acceptera kvinnliga präster och vigslar mellan homosexuella. Om vi inte vill diskutera liknande frågor inom islam gör vi alla de muslimer som kämpar för jämställdhet mellan män och kvinnor en otjänst.
Att de flesta muslimska män inte vill förtrycka kvinnor är för oss lika självklart som att alla kristna inte är bokstavstrogna. Det var också detta vi ville visa i programmet, bland annat genom att lyfta fram några av alla de muslimer som vill förändra församlingarnas patriarkala syn på kvinnan.
Frågan vi ställer oss är hur Feministiskt Initiativ ska kunna stödja detta gryende motstånd mot konservativa tolkningstraditioner, om de inte ens vill prata om att tolkningstraditionerna finns?