En scen ur dokumentären Efter Inez av Karin Ekberg. Skribenten, Filip Nordin, med Inez i sin famn och Inez mamma, Denize Löfgren. Foto: Ellinor Hallin
Debattinlägg

”Ingen kramade mig när Inez dog”

Opinion ·

”Vi vet att män är överrepresenterade när det gäller självmord såväl som olika sorters missbruk. Alltför många män kapslar in sin sorg, så som jag gjorde”, skriver Filip Nordin som förlorade sin dotter innan födseln och vars historia också skildras i dokumentärfilmen Efter Inez.

Om debattören

Filip Nordin
Byggnadsarbetare och pappa till Inez och Alfred

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Min dotter Inez föddes den 5 september 2013.

Hon var 49 cm lång, vägde 2580 gram, men hennes hjärta slog inte längre. Hon hade dött inne i min frus mage.

Det är smärtsamt för mig att skriva detta, för det är mitt livs största tragedi.

Men det är inte därför jag skriver.

Jag skriver för att jag inte bara är pappa. Jag är byggnadsarbetare också.

Efter Inez födelse hade vi planerat att jag skulle vara hemma i två veckor och sedan skulle min fru vara hemma med Inez tills det var dags för mig att gå på föräldraledighet, efter något år eller så.

Nu blev det aldrig så.

Efter ultraljudet sa läkaren: ”Jag är hemskt ledsen, men det finns ingen hjärtaktivitet.”

22 dagar efter att jag fått höra de nio orden som klyvde mitt liv i ett före och ett efter var jag på jobbet och monterade upp sprinklersystem igen.

Som om universum inte fattat att min själ hade exploderat och imploderat på samma gång, så fortsatte livet utanför som vanligt. 

Väckarklockan på 06.00. Arbetskläderna på. Matlådan i väskan. In i bilen.

Nu satt vi i bygglaget och planerade dagens jobb.

–Vad skönt att du är frisk igen, sa en kompis.

Jag kände mig inte frisk. Visste inte om jag varit sjuk. Jag visste bara att min dotter vad död och att min framtid hade rämnat. Men jag blev ändå glad att han sa något.

Alla kommer vi att drabbas av förluster i livet. Några kan vi räkna ut på förhand, andra drabbar oss plötsligt.

Mitt fackförbund Byggnads har kört en kampanj som heter Stoppa machokulturen om att dåliga machonormer exkluderar kvinnor i byggbranschen.

Men i det här fallet kände jag att machonormen blev en boja för mig. Jag kapslade in min sorg, fick panikångest, blev sjukskriven, gick in i mig själv och byggde en veranda.

Vissa situationer i livet är så jävliga att nästan allt blir fel. Men jag tror ändå att vi alla – och kanske framför allt vi män – skulle våga prata om hur vi kan stötta varandra när livet rasar ihop.

Och jag tänker att vi måste lära oss hur vi ska göra. För inte många har haft någon bra förebild.

Om vi är ute på en vinterpromenad vid en sjö och en medmänniska trillar genom isen, letar blicken direkt efter en livboj. Vi har alla haft livräddning i skolan och vi vet att vi själva ska stanna kvar där isen är stark och slänga livbojen till den drabbade och hjälpa den upp genom att dra i repet.

När en kollega går genom isen på ett mer bildligt sätt, är det lätt att stå handfallen. För vi har inte fått lära oss vad vi ska göra för att hjälpa. Eller lindra.

Ord kan vara svårt, men det går att visa medkänsla på andra sätt.

Mina jobbarkompisar såg till att jag alltid fick skjuts i början, och det betydde väldigt mycket för mig just då.

Kanske skulle man kunna organisera de där omsorgsinsatserna kring en jobbarkompis i kris?

Turas om att ta med en extra matlåda så den som drabbats inte behöver tänka på det under ett par veckor.

Någon kanske tar ansvar för att se till att det finns hela och rena arbetskläder. En annan kan fixa med något extra gott till fikat, en tredje ringa och väcka på morgonen... eller vad man nu kommer på.

Att göra i stället för att prata.

Jag tänker att här skulle både arbetsgivaren och facket kunna spela en roll, genom att fokusera på det som kallas psyko-social arbetsmiljö, men som egentligen handlar om hur vi kan vara bra medmänniskor och kompisar.

Om vi nu inte har fått lära oss att möta en kompis i kris tidigare i livet, kanske kan vi få lära oss det på jobbet? Och den som genomgår en kris får med sig en livserfarenhet och vara en tillgång på arbetsplatsen genom att i framtiden kunna stötta andra.

Det är inte mycket vi vet om hur våra liv kommer att se ut, men om vi har turen att bli gamla så kommer vi alla garanterat att drabbas av förluster.

En älskad kommer att dö. Besked om en svår sjukdom. En relation som tar slut.

Alltför många män kapslar då in sin sorg, så som jag gjorde. Vi vet att män är överrepresenterade när det gäller självmord såväl som olika sorters missbruk. Jag tänker att det inte måste vara så här.

Vi män behöver lära oss att stötta varandra i sorg. Kanske kan det börja på jobbet?

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.