SVÄLTKATASTROFEN På Afrikas horn är omkring 13 miljoner människor i desperat behov av mat, vatten och mediciner. Samtidigt misslyckas omvärlden återigen med att leverera det bistånd som utlovats till FN som nu står utan tillräckliga medel för att stävja den humanitära krisen. Hellre än att leva upp till sina biståndslöften, väljer många EU-länder istället att se om den ekonomiska krisen på hemmafronten. Det skriver Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet.
Rapporteringen om svältkatastrofen på Afrikas horn känns alltför väl igen. FN finns på plats och jobbar mot alla odds, omvärlden reagerar långsamt och otillräckligt och först när alarmistiska medierapporter strömmar in.
Det här är inget nytt. Vid tidigare kriser och katastrofer som orkanen Mitch i Centralamerika, jordbävningen i iranska Bam och i länder som Sudan och Afghanistan har mellan en tiondel och mindre än hälften av det utlovade biståndet betalats ut.
Världens länder har tagit för vana att lova runt men hålla tunt.
Ett undantag är tsunamin som ganska snabbt inbringade omkring hälften. Mycket pekar på att mediebevakningen och det stora antalet västturister på plats ökade pressen på givarländerna att verkligen bidra.
Ett problem är att löftena ibland gäller redan avsatta pengar, det vill säga sådana som redan finns i ländernas biståndsbudgetar.
Situationen kompliceras nu ytterligare av finansiell oro och börskris i västvärlden. Politiska ledare som inte klarar att hålla ordning i de offentliga finanserna har ingen lätt uppgift att förklara behovet av solidaritet med svältens offer. Oförmågan att bygga fungerande strukturer tycks finnas såväl i Afrika och den oroliga arabvärlden som i det rika väst.
FN har inrättat en central katastroffond, Central Emergency Response Fund (CERF), för att ha beredskap att snabbt bistå vid katastrofer. Resurserna fördelas mellan olika FN-organ på plats i katastrofområdena, vilket minskar risken för godtycklighet när nya katastrofer inträffar. Sverige hörde till de länder som var först med att ge bidrag till fonden.
I Somalia är omständigheterna särskilt svåra eftersom landet har saknat ett fungerande styre sedan 1991. Landet är ett av världens fattigaste med en historia av underutveckling, väpnad kamp och vanstyre. Att ställa krav på folkligt inflytande och demokratiska reformer är en grannlaga men icke desto mindre viktig uppgift. Afrikanska Unionen och enskilda afrikanska länder har i hög utsträckning lyst med sin frånvaro på Afrikas horn. Också inom AU krävs ett större ansvarstagande för såväl katastrofinsatser som långsiktig utveckling.
I Somalia, Etiopien och Kenya är omkring 13 miljoner människor i behov av mat, vatten och mediciner. De kommer att behöva omvärldens stöd under lång tid framöver. Svenska folkets hjälpvilja har varit stor och från UD och Sida har nära 800 miljoner kronor gått till olika insatser i området.
FN kan leda och ska leda i katastrofsituationer, men för att kunna göra det krävs också resurser. Inte alla känner till att världsorganisationens hjälpverksamhet dras med ständiga underskott. Samtidigt tycks till exempel många EU-länder vara oförmögna att uppfylla målsättningar om ökat bistånd.
Därför samlas nu på många håll det privata näringslivet, frivilligorganisationer och enskilda människor i ett gemensamt arbete för att bistå FN. I Sverige samarbetar just nu FN-rörelsen med musikfestivalen Way Out West i en särskild satsning för de hungrande på Afrikas horn. Det är ett av många exempel på hur frivilliga insatser kan stärka regeringarnas och FN:s hjälpförmåga.
Efter en trög start finns nu hopp för människorna på Afrikas horn. Engagemanget för de svältande människorna måste fortsätta – såväl i omvärlden som bland Afrikas ledare.