När världens ledare i dag samlas i Gèneve för att högtidlighålla att FN:s flyktingkonvention fyller 60 år kan vi vänta oss att ministrar och statsöverhuvuden kommer att tala om sitt engagemang och att de står bakom flyktingkonventionen. Men detta klingar falskt. Det är ett jubileum som världens 15, 1 miljoner flyktingar har mycket liten anledning att fira då stater, däribland Sverige, idag stänger sina gränser alltmer och begränsar hjälpen till flyktingar och asylsökande. Det skriver ordförande för Läkare Utan Gränser, Kristina Bolme Kühn.
Denna vecka samlas världens ledare i Gèneve för att högtidlighålla att FN:s flyktingkonvention, mer formellt kallad 1951 års Konvention om flyktingars rättsliga ställning, fyller 60 år. Men det är ett jubileum som världens 15, 1 miljoner flyktingar har mycket liten anledning att fira. Idag stänger stater sina gränser alltmer och begränsar hjälpen till flyktingar och asylsökande.
Vi kan vänta oss att ministrar och statsöverhuvuden kommer att tala om sitt engagemang och att de står bakom flyktingkonventionen, men detta klingar falskt. Alltför ofta kringgår eller ignorerar stater sina skyldigheter mot flyktingar, med allvarliga medicinska och humanitära konsekvenser för dem de har lovat att skydda.
I konventionens kärna ligger idén om asyl. Den alltmer restriktiva politiken i en rad länder – politik som inte nödvändigtvis motsäger internationell, regional eller nationell lagstiftning – bryter mot konventionens anda och innebörden av asyl.
När de vänder ryggen till flyktingarna spelar staterna en själva verket en förtryckande roll snarare än en beskyddande.
I Europa, som var i fokus vid konventionens skapande 1951, har vi nyligen sett hur stater inte behandlar asylsökande enligt konventionens anda. Tidigare i år tvingade de folkliga revolterna i Nordafrika runt 57 000 flyktingar, asylsökande och migranter att fly över Medelhavet till Italien och Malta. Så många som 2000 av dem kan ha drunknat i havet. De som överlevde resan hamnade i mottagningscenter där det rådde skrämmande förhållanden. Under en tid i mars tvingades 3000 nyanlända att sova i ön Lampedusas hamn, där de delade på 16 toaletter och överlevde på enbart 1,5 liter vatten per dag och person och tillgången till sjukvård var ytterst begränsad.
Med målet att minska ankomsterna till landets kuster slöt Italiens regering snabbt bilaterala avtal med den nya tunisiska interimsregeringen och det libyska övergångsrådet, trots det pågående kriget i Libyen.
Dessa överenskommelser syftade till att pressa tillbaka potentiella asylsökande från Europas kuster till Nordafrika. Italien, tillsammans med flera andra europeiska länder och däribland Sverige, var en part i den libyska konflikten. Därför vilar ett än större ansvar på dessa stater att försäkra att människor som flydde kriget får ett värdigt mottagande, tillgång till sjukvård och en effektiv och rättvis asylprocess.
Även för dem som lyckas få asyl är flyktingstatus inte alltid tillräckligt för att överleva. Flyktingar hamnar ofta i samhällets utkanter och förvägras den hjälp de behöver, varför de tvingas migrera vidare för att finna ett sätt att försörja sig och sina familjer. Idag är detta mer sant än någonsin då – till skillnad från situationen för 60 år sedan – majoriteten (80 procent) av världens flyktingar flyr till utvecklingsländer.
Nästan en halv miljon somalier lever – eller snarare överlever – i Dadaab, världens största bosättning för flyktingar. De första lägren slogs upp i Dadaab i norra Kenya för mer än två decennier sedan. Nu är Dadaab Kenyas fjärde största stad. I år har vi genomfört undersökningar av det medicinska läget i det överbefolkade området dit nya flyktingar anländer varje dag, och vi fann att undernäringen bland barn under fem år hade ökat. Barn som har flytt undan hunger och våld i Somalia, och överlevt den extremt påfrestande resan till Kenya, hade sämre hälsa än när de först anlände. Somaliska flyktingar har tydligen ingen säker plats att fly till.
Medicinska och humanitära insatser lindrar flyende människors nöd men har trots allt en begränsad effekt. Långsiktiga frågor om skydd och hjälp kan inte lösas av humanitära aktörer. Enligt FN:s flyktingkonvention har stater det yttersta ansvaret att erbjuda flyktingar och asylsökande på deras territorium adekvat sjukvård och skydd. Politik och praxis som de som beskrivits ovan gör det allt svårare för människor att ens söka asyl och får allvarliga medicinska och mänskliga konsekvenser. Människor rör sig alltmer över gränser av olika anledningar och regeringar måste ta fram lösningar som inte innebär att hanteringen av migrationsfrågor motverkar skyddet för världens flyktingar.
Under tiden är flyktingkonventionen det viktigaste verktyget för skydd och hjälp till flyktingar. När alla stater aktivt visar sitt stöd till flyktingar genom en politik som är i linje med konventionens anda, då har världsledare och flyktingar verkligen något att fira.