För några år sedan gjorde forskarna Motesharrei, Rivas och Kalnay en teoretisk modell för hur miljöproblemen fördelas bland jordens befolkning.

De kunde visa att fattiga drabbas först, medan de rikaste kan fortsätta länge som om ingenting har hänt. Till sist drabbas förstås de rika också. 

De personer som skapar riskerna genom industrier, utvinning av resurser och avfallsproduktion får sällan själva ta konsekvenserna.

De läggs på andra personer, ofta i andra länder, i vilka resurser utarmas, uttorkas eller förgiftas. Och detta är ganska exakt vad som händer med våra hav.

Men även i svenska vatten sker förändringar. Arter av alger, tång och smådjur försvinner, medan andra breder ut sig.

Idag är 20 fiskarter i Skagerrak rödlistade. Torsk, plattfiskar och broskfiskar är på historiskt låga nivåer. De direkta orsakerna till problemen med haven är fler än bara utfiskning, även övergödningen vid kusterna gör att ekosystemen rubbas, till exempel minskar de viktiga ålgräsängarna.

En annan orsak till förändringarna är invasiva arter. Det finns marina naturreservat i Sverige som skyddar ålgräsängar och andra värdefulla områden från mekaniska skador och ett visst fiske, men inte från övergödning.

ICES, Internationella havsforskningsrådet, vill helst se ett torskfiskestopp i Kattegatt 2020 och att torskfisket i Nordsjön-Skagerack minskar med 63 procent.

Nästan 90 procent av världens fiskbestånd är maximalt fiskade eller överfiskade.

Men det märkliga är att medan haven blir utfiskade eller övergödda globalt, kommer vi under lång tid att kunna köpa fisk som har fiskats med dyrare metoder och på andra ställen.

Längs Afrikas kuster slår industrifiske från framför allt Kina, Korea och EU ut det traditionella fisket. Det är svårt redan nu, och troligen blir det ännu svårare för alla som livnär sig på fiske, särskilt i de länder där alla försök till reglering av det egna fisket blir meningslösa på grund av utländska båtars rovfiske.

Särskilt EU, som har gjort avtal med flera länder i Afrika om fiskerättigheter borde ta ett större ansvar för det fiske som bedrivs på internationella vatten och i andra länders territorialvatten.

För oss enskilda konsumenter handlar det om att vara noga med att den fisk vi äter är MSC-märkt eller KRAV-märkt.

Men fisket måste regleras av en högre instans som har inblick i det globala problemet. FN har påbörjat arbetet med att reglera bland annat fiske på internationella vatten.

Internationella avtal kan ibland vara problematiska, framför allt för att möjligheten att döma till påföljder är begränsad. Vad ska vi till exempel hota staten Kina med om de överträder sina befogenheter?

Ändå finns det visst hopp för den här sortens avtal, inte minst genom att efterlevnaden blir prestigefylld. Och fram till att avtalet träder i kraft, kan vi passa på att trycka på våra egna beslutsfattare i Sverige och i EU.

Vi har en svår omställning framför oss, och det kommer bara att gå om vi tänker i termer av global reglering av fisket.