När USA:s president Donald Trump samtalar med Kim Jong-Un beskrivs det som en sensation.

När Ebba Busch Thor samtalar med Jimmie Åkesson beskrivs det som ett enormt svek och en väg mot främlingsfientlighet och rasism.

När blev det egentligen så farligt att prata?

Sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen efter valet år 2010 har övriga riksdagspartier använt sig av samma taktik – utfrysning.

Taktiken visade sig dock tidigt gynna SD som sedan dess har vuxit i en takt som i stort saknar motstycke i svensk politisk historia.

Man skulle kunna tro att övriga partier redan efter valet 2014 borde ha insett att förhållningssättet gentemot SD inte fungerade särskilt väl. Knappast, samma taktik, samma retorik och SD växte med ytterligare 4,68 procentenheter 2018.

Efter valet kunde vi konstatera att den politiska kartan i Sverige har ritats om fullständigt.

I syfte att fortsätta frysa ut SD bröts den gamla blockpolitiken upp.

Den enda vägen till ett borgerligt regeringsalternativ är nu således att samtala med SD.

KD tycks vara först med att inse detta och Ebba Busch Thor bröt under Almedalsveckan den långa tystnaden.

Initiativet möttes dock av mycket stark kritik.

Vid en jämförelse med andra sidan av politiska spektrumet finner vi att Socialdemokraterna länge har samtalat och samarbetat med Vänsterpartiet. S har där närmast setts som en garant för att inte Vänsterns mest extrema idéer ska få något utrymme.

De har samarbetat i frågor där synen är någorlunda gemensam, utan att ge efter så mycket att de riskerar att tappa detta förtroende.

Detsamma tycks inte gälla på spektrumets högerkant.

Vänsterpartiet beskrivs tillsammans med SD ofta som ett ytterkants- eller extremparti. Men de behandlas helt olika.

Tilliten för att M och KD ska klara av att vara samma garant gentemot SD tycks inte finnas alls. Knappt ens inom de egna partierna.

Rädslan för att man vid samtal och kompromiss ska tappa sin integritet och ge efter för mycket, tycks vara för stor.

Symbolik är viktigare än pragmatik och utfall. Och ju mer SD växer, desto mer kommer övriga partier att behöva kompromissa med och överlåta inflytande till SD.

Om SD fortsätter att växa i samma takt, kanske partiet till slut inte behöver kompromissa alls.

Om politikerna som jag, är oroliga över att SD ska få för mycket utrymme, borde de sluta med att frysa ut dem. Utfrysning sätter stopp för reformer där det råder någorlunda samsyn.

Det viktiga är att partierna är tydliga med vilka värderingar de inte tänker kompromissa med. Samtalet borde då kunna fungera lika ansenligt som den dialog S har haft med Vänstern under alla år.

Det är dags att fler partier vågar samtala med SD.