Skillnaderna mellan pojkars och flickors betyg i skolan har ännu en gång beskrivits som ”alarmerande”, och fokus hamnar ofta på att pojkarna måste skärpa sig och prestera bättre. Stökiga pojkar borde bli mer som skötsamma flickor.

I själva verket är flickornas lydnad ett lika stort problem som pojkarnas stökighet.

Istället för att hötta med fingret mot pojkarna borde vi titta på vad skillnaden säger om samhället och skolan.

Varför är klyftan mellan pojkar och flickor så stor i svensk skola? Vad krävs för att pojkarna ska lyckas i skolan? Vad får det för konsekvenser att vi fostrar våra flickor att bli lydiga och skötsamma?

Alla lärare har haft pojkar som skolkar, stör, kommer utan material, struntar i inlämningsuppgifter – men som sedan valsar in och skriver A på ett nationellt prov.

Ur elevperspektiv är det här rationellt. Om färdigheterna redan är på toppnivå, varför utföra arbete bara för att man blir tillsagd?

Läraren som ger den här eleven det lägre betyget är också rationell i sin värld. Elever som struntar i klassrumsarbetet utmanar lärarens auktoritet och påverkar arbetsmoral och arbetsro hos alla elever i klassen.

Dessutom uppfattar de elever som fyllt i varje kryss det som kränkande och orättvist när klassens slashas får ett toppbetyg.

Alibit brukar vara raden i betygskriterierna om att ”eleven ska ta ansvar för sitt eget lärande”. Det ansvaret består enligt många lärare av att man gör som man blir tillsagd och lämnar in sina arbeten i tid.

Men skolans uppdrag är att utveckla ansvarstaganden – inte att bedöma ansvarstagandet eleverna har med sig hemifrån.

Den här ifrågasättande attityden är vanligare hos pojkar. Dekt är också mer okej för pojkar att vara ifrågasättande och uppfattas som stökiga och bökiga – flickor straffas mycket hårdare.

Flickor belönas för att vara lydiga och göra som de blir tillsagda.

Paradoxalt nog har vi infört ett entreprenöriellt lärande i läroplanen, men viktiga ingredienser i entreprenörskap är just förmågan att reflektera kring och värdera det man gör, att ta risker och dra nytta av misslyckanden, att gå mot strömmen.

Precis det vi i övrigt straffar pojkarna för och avråder flickorna från i skolan.

Det är ofta personer som är lite besvärliga och ifrågasättande som blir framgångsrika och gör nytta i samhället, så uppmuntrar vi inte sådana egenskaper kan Sverige i det långa loppet inte hävda sig internationellt.

Skolan borde uppmuntra flickor att ifrågasätta och tänka mer själva, och uppmuntra pojkar att arbeta mer.

Ärligt talat blir jag bekymrad av lydnaden i den svenska skolan. Som lärare kan du dela ut en stencil till klassen och be dem att fylla i den, och eleverna tar fram sina pennor och sätter igång utan en tanke på syfte och mening.

De riktiga kunskaperna kommer när du resonerar kring ditt lärande, inte av att du prydligt fyller i en stencil på lärarens kommando. Skolan borde ta vara på ett sunt ifrågasättande.

Nyckeln är att ha varierande lektioner och inlärningssätt. Att exempelvis sitta stilla passar en del, för andra är det ett helvete.

Har man en klass där pojkarna börjar balla ur och vara stökiga är det ingen lösning att säga åt dem att skärpa sig – istället måste man analysera lektionernas förutsättningar.

Jag provar mig själv fram med olika nya metoder i klassrummet, just nu experimenterar jag med spinningcyklar.

Dem får man cykla på vid vissa delar av lektionen, och det ska gå att delta i undervisningen samtidigt, men det är ett sätt att möta elever som inte kan sitta stilla så länge.

Det intressanta är att det främst är pojkar som hoppar upp på spinningcyklarna fastän en del flickor har samma behov, men flickorna behöver en bekräftelse på att det är okej.

Vi måste sluta hötta med fingret åt pojkarna och nicka gillande åt flickorna. Den övningen är enbart kontraproduktiv.

Det är vi lärare, föräldrarna, hela samhället som behöver skärpa oss.

Och vi behöver göra det både för pojkarna och för flickorna.