Regeringens stora jämställdhetsreform stavas kvotering. Tanken är att kopiera den norska lagstiftningen där staten kräver att fyrtio procent av ledamöterna i styrelser ska vara kvinnor, annars väntar böter.
”Det går inte att tala om det här år ut och år in utan att faktiskt leverera”, menar näringsminister Mikael Damberg (S).
Problemet är bara att vi vet att kvotering, som tillämpats i tio år i grannlandet Norge, inte leder till ökad jämställdhet.
De enda som påverkades av kvotering i Norge var den lilla klick som hamnade i styrelser, ofta personer som redan var med i andra styrelser eller släktingar till manliga styrelseledamöter.
Marianne Bertrand m.fl. har i en vetenskaplig studie visat att kvotering inte ledde till mer jämställda löner, till att kvinnors chans att klättra till toppen ökade eller ens att unga kvinnors karriärsval ändrades.
Nordic Labour Journal har tittat på hur många av Norges 60 största företag som leddes av kvinnor åtta år efter införandet av kvotering. Siffran var noll.
Kvotering är en feltänkt reform som riskerar att bli nedvärderande för de kvinnor som av egen kompetens och kraft banat väg in i bolagsengagemang.
För att ge ett konkret exempel så har det länge varit känt att kvinnors karriärer hålls tillbaka på grund av de höga sjukskrivningstalen. Regeringen har målsättningen att minska kvinnors sjukskrivning, men lyckas inte i praktiken.
Den senaste statistiken från SCB visar att kvinnors sjukfrånvaro har ökat jämfört med förra året, medan mäns sjukfrånvaro är oförändrad. Den högsta risken för frånvaro finns bland kvinnor som jobbar i kommuner och landsting. Där är hela 5 procent av de anställda frånvarande på grund av olika sjukdomar.
Istället för att kvotera in en liten klick elitpersoner på styrelseposter, borde inte politiken fokusera på att skapa goda arbetsvillkor bland den stora grupp kvinnor som jobbar offentligt, så att de inte sjukskrivs?
Trots allt är politiker ansvariga för den offentliga sektorn och borde leda den med föredöme.
Den reform som upptar mest av regeringens fokus idag handlar om att genom statlig vinstreglering angripa välfärdsföretagarna. Detta trots att företag inom vård, skola och omsorg har ovanligt hög andel kvinnor både bland anställda och chefer.
Dessutom lyckas de privata verksamheterna som regel ha lägre sjuktal jämfört med verksamheterna i offentlig drift. Inget av detta tycks spela roll för regeringen.
Istället driver man på en statlig vinstreglering; en icke pragmatisk reform som sågats av många ekonomer.
Den franska ekonomen Jean Tirole besökte Stockholm för två år sedan för att ta emot Nobelpriset i nationalekonomi. Hans forskning behandlar hur komplexa marknader som välfärden, borde regleras.
Tirole kände sig förmanad att förklara att regeringens föreslagna vinstreglering skulle skada välfärden, inte förbättra den.
Till och med regeringens egen utredare, Joachim Landström, har tagit avstånd från vinstregleringen. Förslaget skulle enligt honom ”i praktiken vara ett förstatligande av välfärdssektorn eftersom inga företag kan bedrivas med så låg ersättning till ägarna”.
Regeringen angriper den del av välfärdssektorn där många kvinnor jobbar, är chefer och företagare, ändå har ingen utredning tillsatts om hur det kommer att påverka jämställdheten.
Vi menar att risken är påtaglig att feminism likställs med identitetspolitiska utspel och angrepp på företagsamhet, snarare än politik som i verkligheten främjar kvinnors karriärer.
Därför är det dags att den feministiska regeringen öppnar upp för en faktabaserad diskussion om hur politiken konstruktivt kan påverka jämställdhet i arbetslivet.