Det är över fyra månader sedan valdagen. Vi har fortfarande ingen regering.

Vi har följt en multimedial dokusåpa om vem som gillar vem, vem som är dum, vem som borde ta ansvar bland våra politiker.

Alla ord som sägs och som inte sägs leder till spekulationer i TV soffor, radioprogram och tidningar.

Valresultatet var inte ens en överraskning, alla riktiga undersökningar pekade på ett liknande resultat under lång tid innan valet. Trots det verkade politikerna yrvakna över resultatet på valdagen.

Det känns ironiskt att demokratin i Sverige firar 100 år samtidigt som detta pågår.

4 av 10 riksdagsledamöter svarade att demokratin är hotad när (Novus undersökning i SVT dokumentären ”Länge leve demokratin”).

Vi ser förtroendet eroderas på många håll, tilltron till samhällsfunktionerna sjunker. Många mindre förändringar som isolerade kan te sig rätt oskyldiga, sammantaget leder det till en allt bredare misstro mot samhället och demokratin.

De senaste mandatperioderna i Sverige har det nästan oavbrutet gått ut på att peka på vems fel det är istället för att kompromissa och lösa problemen som ser ut att hopa sig.

En hög väljarrörlighet är en direkt konsekvens av misstro, rädsla, oro och tappat förtroende för de förtroendevalda och systemet.

75 % av svenskarna instämmer i påståendet att politiker är mer intresserade av makten än att lösa de politiska problemen.

Vad finns det som visar att politiker faktiskt inte är oresonliga makt-fixerade egoister? Var är bilden som balanserar upp nyhetsvinkeln och de politiska attackerna?

Inte ens via politikens egna kanaler och uttalanden finns mycket som motsäger bilden. Där förstärker man snarare konflikten och smutskastar sina motståndare.

Är det inte en ganska rimlig analys av en hyfsat insatt väljare att landa i att politiker som grupp faktiskt är idioter?

Är det inte också en rimlig slutsats det att inte går att lita på politiken? Vilken vettig människa litar på en idiot?

Detta är heller ingen isolerad svensk händelse, detta sker i stort sett hela västvärlden.

Processerna kring Brexit gör det nästan överdrivet tydligt i UK. Förtroendet var extremt lågt redan innan för politiker där och nu är det på en rekordlåg nivå.

USA likaså, men all politisk retorik och kampanjande ser likadant ut i hela västvärlden.

Populistiska rörelse baserat på missnöje, lågt förtroende och rädsla är nutidstrenden i väst.

Ordet idiot är valt för att provocera. Politiker precis som nästan alla andra är så klart inte idioter.

Men utifrån bilden i det offentliga rummet är det svårt att se politiker som faktiskt förtjänar väljarens förtroende.

Retoriken för att rösta för ett parti är ofta att man skall rösta mot ett annat. En destruktiv, misstänkliggörande retorik som skadar tilltron till det demokratiska samhället.

Demokratin är helt beroende av allmänhetens förtroende för politiker och massmedia.

Politiker måste hela tiden vara goda ambassadörer för det. Visa att man själv vill väl. Visa att man är värd att lyssna på.

Ta avstånd från det dåliga, negativa. Ta inte väljarnas förtroende för givet. Missbruka inte det lilla förtroende man har kvar.

Man måste själv ta kommando över bilden av sin egen profession. Absolut inte låta någon annan styra den bilden.

Det kommer ta tid. Man kommer konstant motarbetas. Men det finns inga andra lösningar.

Det finns de som hävdar att vi får de politiker vi förtjänar. En politiker idag kan aldrig använda den ursäkten. Det är aldrig väljarnas fel om de tappat förtroende för politikerna.

Aldrig väljarnas fel om tilltron till demokratin försvinner. Vem skall väljarna förresten rösta på om alla ser ut som idioter?

Skall demokratin överleva långsiktigt förutsätter det att politikerna varje dag återgår till att förtjäna medborgarnas förtroende.