När jag var tonåring brukade jag gå in på Biblioteket på Fredsgatan i Halmstad, upp för trappan och sen längst bort till vänster. Andra hyllan från golvet. Där fanns kategorin Vnd; Sexologi.

När jag var 15 var detta enda stället jag kunde läsa om mej. Om homosexualitet.

Där, mitt emellan schizofreni och syfilis, fanns boken om sexuella sjukdomar. Homosexualitet. Där fanns jag.

På samma gata som biblioteket ligger Halmstads moské. Några hundra meter, och 25 år, bort förklarar en imam att homosexualitet är ett virus.

Att när jag vaknade idag, kramade och delade havregrynsgröt med mannen jag älskar, är det ett tecken på en sjukdom som ska motas. Botas.

Jag blir förtvivlad när jag ser hur den ömtåliga tonåringen Rickard fortsätter leva i andra tonåringar i staden där jag växte upp.

Och jag blir rasande när en imam på samma gata som jag själv gick som barn, sprider irrläror.

Jag föddes sjuk. Fram till 1979 betecknades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Tills den mytomspunna demonstrationen på socialstyrelsen fick den nytillträdda generaldirektören Barbro Westerholm att friskförklara mej och alla andra hbt-personer.

Sedan dess har jag ägnat mitt liv åt att ställa frågan om vilken värld vi vill ha; en med mer kärlek eller en med mindre. Vi står vid ett vägskäl och måste välja.

Frågan är binär. Det går inte att å ena sidan säga att man vill ha en kärleksfull värld, och å andra sidan kalla kärlek för ett virus. Då har man valt. Då har man valt intoleransens väg.

Ingen människa ska behöva döda förälskelsens fjärilar i magen bara för att en religiös auktoritet vill sprida irrläror om virus.

Och den Hbtq-person som senaste veckorna flytt från krig och förföljelse ska välkomnas till ett land där tolerans alltid vägde tyngre än okunskap.

För alla mina muslimska bög- flat- och transvänners skull, både de jag känner och de jag inte känner, uppmanar jag moskén i Halmstad att en gång för alla välsigna samtyckande kärlek mellan vuxna.

Istället för att blint uttrycka sitt fortsatta förtroende mot en imam som inte ser att bara den som har en sjuk världsbilden kallar kärleken för en sjukdom.

Jag kommer inte acceptera att staden med tre hjärtan i sitt vapen hyser denna intolerans. Och om vägen mot kärlek känns ovan och läskig hjälper jag gärna till.

Ni behöver inte vara rädda för att er imam hyser hbtq-fobi. Det är ok att vara rädd. Och som med många irrationella rädslor funkar desensibilisering bra.

Så jag lovar att närma mej er med yttersta försiktighet, så att ni inte ska bli rädda. Men jag kommer komma. För vi behöver träffas och snacka.

Inte för er skull. Eller för min. Utan för kärlekens. Och jag lovar att inte nysa och sprida några virus runt mej.

Åke Green hade fel 2003. Homosexualitet är inte cancer. Och det är inte ett virus heller.

Däremot kan vissa virus kopplas cancer. Så jag förstår om det är förvirrande.

Vi behöver bara reda ut begreppen lite. När passar det er att jag kommer?

Jag tar med kaffebröd.