Beviskraven är höga i våldtäktsmål, därför måste kvinnor förbereda sig på att kunna avvärja en våldtäkt med eget våld. Tanken kan vara obehaglig, men sådan är verkligheten. Slå hårt mot hans svaga punkter direkt, överraskningsmomentet är viktigt, skriver Rebecka Bohlin och Sara Berg, aktuella med en bok om feministiskt självförsvar.
Många upprörs över friande domar i våldtäktsrättegångar – och med rätta! Situationen kan visserligen bli bättre genom utbildning av rättsväsendets personal och olika typer av lagskärpningar – men i en rättsstat måste beviskraven vara höga och bevisen är ofta vaga just i våldtäktsmål.
Därför måste vi också – utan att för den sakens skull skuldbelägga offret – föra debatten inte bara utifrån förövaren utan också utifrån offret.
I vår bok som just kommit från tryckpressen, Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet, presenterar vi fyra delar av feministiskt självförsvar som vi tror att alla kvinnor behöver ta del av för att öka sina möjligheter att förmå värja sig mot kränkningar: mentalt, verbalt, fysiskt och politiskt försvar.
Vi uppmanar härmed alla kvinnor att sprida kunskapen om feministiskt självförsvar till sina döttrar, mammor, systrar, arbetskamrater och vänner! Låt oss förklara vad det handlar om:
Fysiskt försvar grundas i mental förberedelse. På ett personligt plan kan det handla om att jobba aktivt med mental träning. Att upprepa för sig själv: Min kropp är min. Jag är värd att försvara. Min kropp är värd att försvara. Jag är stark.
Fråga dig dessutom uttryckligen: Vad vill jag? Vad vill jag inte? Vad är okej, inte okej – var går gränsen för mig? Om du är vältränad eller inte och om du är fysiskt starkare eller svagare än genomsnittet är inte på något sätt avgörande för din förmåga att avvärja ett fysiskt angrepp.
Det kan i vissa fall räcka med att en kvinna känner inom sig att hon faktiskt är beredd att använda våld för att slå sig fri om det skulle behövas, för att hon ska lyckas avvärja ett övergrepp. En teoretisk medvetenhet om kvinnors rättigheter i allmänhet räcker inte – det handlar snarare om att erkänna sitt eget värde och sin egen integritet. Då förmedlar ditt kroppsspråk: Jag är värd att försvara och jag är beredd att försvara mig! I bästa fall kan det räcka för att få angriparen att backa undan.
Överraska – och följ upp. När vi förbereder oss på att använda våld är det viktigt att vi inte låser oss vid en bestämd plan, som till exempel: Om någon försöker våldta mig kommer jag att slå mot hans ögon. För vi vet inte hur situationen ser ut. Det kan ju vara så att han håller fast båda dina händer, och då kan du inte alls slå utan måste sparka mot knäna, knäa honom i skrevet eller hitta någon annan öppning.
Om en situation har blivit så allvarlig att du behöver använda våld för att slå dig fri, kan överraskningsmomentet vara viktigt. Det bästa är att inte varna honom, inte börja med något försiktigt slag. Det riskerar att trappa upp situationen, och risken finns att han slår hårt först.
Om du ska använda våld, satsa då på att det första slaget, det när han förhoppningsvis inte är beredd, är så hårt som möjligt men framför allt att det är riktat mot någon av hans svaga punkter. Var beredd att direkt följa upp med fler slag tills han är oförmögen att följa efter dig – när du tar dig därifrån.
Känns det obehagligt att tänka tanken att försvara sig med våld? Verkligheten är obehaglig. Vi måste rusta oss för att möta den!