Foto: Hasse Holmberg/TT
Debattinlägg

”Fördomarna är problemet – inte medicinen”

Uppdaterad
Publicerad
ADHD ·

”Vi beskylls för att vara lata, bara vilja ha diagnoser för att ha något att skylla på eller få tillgång till en medicin som utmålas som en drog. Dessa hånfulla fördomar hittar stöd i teoretiker som Whitaker”, skriver Salka Sandén.

Om debattören

Salka Sandén
Författare, diagnostiserad med ADHD och Aspergers syndrom

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Robert Whitaker, en journalist som länge pläderat mot att ge patienter inom psykiatrin läkemedelshjälp och som ifrågasätter de neuropsykiatriska diagnoserna, ADHD samt autismspektrumdiagnoserna, gick här på SVT Opinion till storms mot medicineringen av barn med ADHD.

Whitaker tillhör en brokig skara av medicin- och diagnosskeptiker – konspirationsteoretiker, scientologianhängare, antipsykiatrirörelsen med rötter i en vänstertradition – förenade till en stillastående vattensamling genom sin uppfattning att ”Big Pharma” är den stora fienden.

Tyvärr sprids dessa människors ifrågasättande av neuropsykiatriska diagnoser, NPF, flitigt i sociala medier.

De upphöjs till viktig debatt och expertutlåtanden, när det i själva verket handlar om att spegla och bekräfta de starka fördomar som finns i samhället mot oss som har dessa diagnoser.

Faktum är att när jag var barn på 70- och 80-talet var det mycket ovanligt att få sin ADHD bekräftad. Aspergers syndrom fanns inte ens som diagnos, dessa diagnoser har jag som så många andra själv fått söka upp, för att behovet av stöd kommer ikapp en när vuxenlivets komplexa vardagskrav tilltar.

Som barn konstaterades att jag hade ett klart perceptivt och motoriskt handikapp, sedan hände inget mer och stöd och självinsikt via diagnos uteblev.

Robert Whitaker pratar om hur medicinering är ett kraftfullt ingrepp i ett barns liv och att den kan påverka hjärnans utveckling. Det är sant, men också obehandlad ADHD påverkar hjärnans utveckling, och det är svårare att ta itu med de spåren när man står där i medelåldern.

När jag började med ADHD-medicin och plötsligt efter 40 år upplevde en dag där jag inte hela tiden tänkte fem tankar på en gång, där jag inte tände till omedelbart på alla cylindrar så fort jag kände en känsla, där energinivåerna under dagen var jämna, där jag kort sagt förstod lite av hur vanliga neurotypiska personer känner sig inuti och vilken hög nivå av fungerande de har gratis – då drabbades jag djupt av insikten hur funktionsnedsatt jag i själva verket varit hela mitt liv.

När jag inom de två närmaste veckorna började fixa att motionera, äta och sova regelbundet, inte längre kastades mellan tre dagar av hyperaktivitet och tre dagar av orkeslöshet, utan i stället med en jämn och stabil energinivå kunde fixa ordning lite i de mest kaotiska delarna av hemmet, planera förbättringar och stegvis börja genomföra dem och planera för vidare behandling via KBT, så bekräftade detta ett allmänt faktum angående ADHD-medicin.

Medicineringen höjer funktionsnivån så pass mycket att annan behandling blir möjlig och meningsfull.

Att fler får medicinen är naturligtvis en följd av en högre diagnostiseringsgrad, men detta beror inte på medicinen, utan att de barn som föll mellan stolarna när jag var liten inte längre gör det i lika hög grad. I dag får de oftare hjälp.

Särskilt har man nu börjat fånga upp och diagnostisera flickor och kvinnor. Att leva med oupptäckt NPF leder till ökade risker i livet. Risker för missbruk, kriminalitet, självskadebeteende, ätstörningar, depressioner, ångestgenombrott, att utsättas för partnervåld, att bli arbetslös eller fattig.

Befolkningen med ADHD har lägre utbildningsgrad än befolkningen i allmänhet. Detta beror inte på lägre intelligens, utan på svårigheter att klara utbildningen som den är upplagd.

Om människor med NPF är extra sårbara som grupp gäller detta i ännu högre grad oss kvinnor, och jag välkomnar att också vi börjat få diagnostisk och medicinsk hjälp.

Samtidigt som vi tvingas kämpa tre gånger så mycket för att utföra samma sak som den som inte har ADHD eller autism, så beskylls vi för att vara lata, bara vilja ha diagnoser för att ha något att skylla på eller få tillgång till en medicin som utmålas som en drog. Dessa hånfulla fördomar hittar stöd i teoretiker som Whitaker.

I verkligheten söker vi hjälp för att kunna fungera bättre, på våra arbeten, som föräldrar och partners, eller för att stoppa en nedåtgående spiral i det personliga livet som annars skulle lett mot undergång.

Föräldrar till barn med NPF, inte minst de barn som har diagnosen ADHD, möts av samma fördomar som vi vuxna med egen diagnos, samt en uppsättning till riktade mot deras föräldraförmåga. De utmålas som dåliga uppfostrare, som hellre vill ”droga ned” barnen än se till att de ”skärper sig”.

Problemet är inte att människor får modern vård och stöd, inklusive medicin för de individer som medicinen fungerar för.

Problemet är den utbredda okunskapen, de öppna fördomarna och tolkningsföreträdet de som inte själva lever med osynliga handikapp tar sig på vår bekostnad.

Jag ser fram emot den dag debatten tar sin utgångspunkt i vad vi som lever med dessa tillstånd själva tycker är viktigt.

Vad vi saknar för resurser, hur vi upplever våra svårigheter och styrkor, hur vi upplever medicin och andra behandlingar, hur skolan ska göras tillgänglig och fungerande för våra barn, hur arbetslivet och samhällslivet ska kunna utformas så att vi också har en möjlighet att delta.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

ADHD

Mer i ämnet