I dagarna kom retorikexperten Elaine Eksvärd ut med sin bok ”Medan han lever” där hon beskriver de sexuella övergrepp som hon blev utsatt för av sin pappa under sin uppväxt.
Genom att offentliga personer delar sina historier och vågar berätta bidrar de till att flytta skam och skuld från den som blir utsatt till att dessa känslor placeras där de hör hemma, nämligen hos förövaren.
Föreningen Storasysters statistik visar att cirka 40 procent av de som tar kontakt med oss har blivit utsatta av någon i sin familj eller nära släkt.
Tankar som ”Vad kan hända med pappa om jag berättar?”, ”Jag har ju lovat att inte berätta något”, ”Vad ska andra tänka om mig?”, ”Tänk om ingen tror på mig!” är tankar som de flesta utsatta går igenom och som gör att de inte vågar berätta.
Så vad kan du göra för att hjälpa dessa barn och ungdomar?
Det första du kan göra är ta in att detta händer.
Sexuella övergrepp är inte ett fenomen som enbart existerar i andra kulturer eller på andra platser. Det händer i vårt Sverige och i ditt nätverk.
Det hände igår, det händer idag. Antagligen inte av en okänd gärningsman, utan av en person i barnets närhet.
En morfar, farfar, en tränare, en pappa eller styvpappa. Vid enstaka tillfällen av en mor eller annan kvinnlig släkting. Det händer varje dag.
Men vad kan du göra? Kan du faktiskt göra något för att stoppa detta?
Prata om kroppslig integritet. Vi måste våga sätta sexualitet och kroppslig integritet på agendan. Vi måste prata med våra barn.
Även barn i förskoleålder bör få lära sig om kroppslig integritet. Får jag krama någon fast den inte vill? Vad kan jag göra om jag inte vill bli kramad?
Lär barnet att din kropp är bara din och ingen annans. Lär barnen att respektera andras kroppar. Kräv att kroppslig integritet är ett tema i skolan eller i idrottsföreningen.
Våga se och prata om sexuellt beteende. Även om barn är sexuella väsen, har barn inte ett vuxet sexuellt beteende. De allra flesta barn utforskar sin egen kropp genom att prova att stimulera sig själva.
Det är inte ovanligt och en högst normal del i barns utveckling.
Men ser du ett barn som utför ett vuxet sexuellt beteende på andra barn eller dockor på ett sätt som gör dig orolig, till exempel genom att gnugga dockor mot varandra, föra objekt in och ut, prata om snoppar i munnen – ta din oro på allvar!
Kan beteendet förklaras? Delar andra vuxna din oro?
Beteendet behöver inte betyda att barnet har varit utsatt för övergrepp, men det KAN ligga övergrepp bakom.
Är du bekymrad, ta kontakt med en professionell för att berätta om varför du är bekymrad. Dela din oro. Håll inte tyst om ett barns upplevelser på grund av rädsla för att kränka en vuxen.
Vad ska du tänka på om ett barn berättar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp?
Visa för barnet att du orkar höra.
Om ett barn tar mod till sig och berättar är det inte ovanligt att spontant utbrista ”Det kan inte stämma!” eller ”Han menade det säkert inte”.
Det är inte intentionen, men genom denna typ av kommentarer läggs skulden på barnet som berättar.
Indirekt säger du att barnet kunde undvikit det som inträffat och att du inte tror på barnet. Agera. Låt inte berättelsen ligga i tystnad.
Uppsök barnet igen, ta kontakt med andra vuxna, inkludera barnet i ditt agerande. Lyssna på barnets rädslor. Handla inte impulsivt, men handla.
Skärma om möjligt av barnet från förövaren. Ta kontakt med nätverket runt barnet, mobilisera handling.
De flesta som har varit utsatta för övergrepp från en omsorgsperson kommer att uppleva en lojalitetskonflikt.
Att kunna tåla denna lojalitetskris är viktigt för att barnet ska kunna komma vidare. Bekräfta för barnet att det är tillåtet att tänka på och sakna förövaren.
Om barnet ska kunna få perspektiv och nyanser, måste också du kunna tåla och förstå komplexiteten som uppstår när en familjemedlem eller omsorgsperson förgriper sig på ett barn.